- Ja, det är Stina, svarar jag i telefon för jag heter så. Eller egentligen inte alls. Jag heter Christina. Christina. Jag förstår rent intellektuellt att det är mitt namn, men det är som en bekant man har från jobbet. En kund man har haft några möten med och som man kan mingla fem minuter med på en fest, men ingen man går och tar en fika med. Eller Christina är som en fin kostym, det är trevligt att ha den på sig för en kväll och man kanske till och med känner sig lite snygg i den, men när man går förbi en spegel känner man knappt igen sig själv. Christina är inget man har på sig i soffan en bakislördag. Stina däremot, det är är urtvättade jeans och en bekvämt stor t-shirt. Ända sen jag kan minnas har jag kallats för Stina. När pappa bestämde att jag skulle döpas till Christina var det med mammas förbehåll att jag “absolut inte fick kallas för Stina”. Vad hände där?

Jag har länge tyckt att Stina är ett oändligt mesigt namn. Det tycker jag väl fortfarande – det är det pysiga S:et och det stickiga I:et som gör det. Insikten av att jag faktiskt inte är så mycket ballare än mitt namn har fått mig att acceptera det.

Jag gillar namn. Tanken på att det finns ett ord för just MIG (ja, dig också för all del), är lite häftigt. Det finns en gammal föreställning om att veta någons sanna namn ger makt över den personen. I Bibeln driver Jesus ut en demon ur en besatt man genom att säga demonens namn och sagan om Rumpelstiltskin handlar om en prinsessa som måste gissa ett trolls namn för att slippa ge honom sitt förstfödda barn. Jag tänkte på det när jag var på anställningsintervju för mitt nuvarande jobb. Jag var på tre intervjuer innan jag fick jobbet, och det var först då som jag presenterade mig som Stina för mina arbetskamrater. Innan det använde jag Christina som en sköld, en mask av hårdhet och professionalitet.

Det händer ändå att folk på jobbet kallar mig för Christina. Nästan alltid är det någon jag inte har daglig kontakt med, och det kan jag förlåta. Det kan kännas väl familjärt att kalla en kollega vid smeknamn, lite gosigt sådär. Sen finns det de jag pratar mycket med, men som av någon anledning inte “gör” namn. Har ni tänkt på det, att vissa människor väldigt sällan tilltalar andra med namn? De avslöjar sig för mig eftersom de, när de väl säger mitt namn, alltid väljer Christina. Det låter så komiskt! “Vad kallade du mig?”, får jag lust att säga.

Sen är det stavningen. Alltid när jag uppger mitt namn för någon som ska mata in det i ett system måste jag förklara hur det stavas. “Christina, med CH”. Ibland orkar jag inte och då skriver de oftast in Kristina. Om Christina skaver vid sömmarna är Kristina rena maskeradkostymen. Att två bokstäver kan vara så betydelsebärande.

Mitt andranamn är Anna. Detta är för mig totalt likgiltigt. Ett poänglöst namn jag lika gärna kunde kapa bort, som en blindtarm. Det har ingen personlighet eller stuns alls. Anna. Se, ni såg det knappt där, inpetat mellan två meningar. Jag har inte ens en bild av hur Anna är. Är inte andranamn föräldrarnas chans att vara galna och ha lite roligt? Mina föräldrar såg inte riktigt den möjligheten! Det enda Anna har på sin sida är att det är ett palindrom. (Ett skitpalindrom)

Sen har vi ju Nisse också, som jag faktiskt identifierar mig med mer än Anna. Mer om det en annan gång kanske…

ICA har alltid öppet till 22.00, även på julafton. Leffe står vid frysdisken. Förpackningarna trängs med sina löften om traditionella recept och genuina smaker. Som farmor lagade dem. Leffe plockar upp Findus Jultallrik i pappförpackning. Det är ju ändå julafton, tänker han och lägger den i korgen. På vägen till kassorna går han förbi drickaavdelningen och låter ett sexpack Mariestad göra jultallriken sällskap. Framme vid kassan blippar kassörskan in ölen och den frysta maten.
- Det blir åttiotvå kronor.
- Jag ska ha en dosa Ettan också.
Kassörskan suckar. Hon trycker på skärmen för att ändra och sträcker sig för att plocka ner en snusdosa från hyllan ovanför kassan och blippar in den också.
- Var det bra så då?
- Ja, säger Leffe. Det var bra så.
- Hundratjugotreochfemtio.
- Ursäkta?
- Etthundratjugotre och femtio, upprepar tjejen, högre den här gången.
- Jaha ja det har ju blivit så dyrt med snus. Leffe rotar i börsen och plockar upp en hundring och en tjuga.
- Och så tre och femtio, suckar tjejen och håller fram handen över disken. Hennes blick ser förbi honom, ut i intet.
- Ja jag verkar… verkar inte ha några mynt.
- Har du kort då?
- Ja, men jag vet inte… Leffe tycker inte om att använda kortet i affären. Han tar ut kontanter ur bankomaten en gång i veckan. Om man använder kortet när man handlar har man ju ingen aning om hur mycket som finns kvar.
- Du kan dra det i dosan där, säger hon och lägger tillbaka sedlarna på disken utan att möta hans blick. Leffe petar med klumpiga fingrar upp kortet ur plånboksfacket. Egentligen vill han inte, men drar det ändå. Maskinen tjuter.
- Remsan inåt, säger hon, en inövad replik. Han tittar på kortet, vänder det och drar igen. Inget tjut den här gången. Kön bakom honom har växt. Leffe tittar efter ölen som ligger längst ned på det snurrande bandet och svettas i sin varma vinterjacka. Han är så sugen på en kall öl.
- Ja du kan slå koden nu?
- Va?, säger Leffe, som väckt ur en dröm.
- Koden! Kan du slå den?
- Koden, jaha är det… samma som? Ja få se då, säger Leffe och trycker in ett-nio-fem-noll på dosan.  Han har valt koden själv. Det är hans födelseår. Så man kommer ihåg den.
- Sen grön knapp.
- Jaha ja, säger Leffe och trycker på den gröna knappen. Tjejen håller handen ovanför kvittomaskinen och väntar på att kvittot ska skrivas ut. Leffe går ner till bandet. Han har glömt att ta kasse. Egentligen vill han inte prata mer med den irriterande kassörskan men han måste ju ha en påse. Hon har redan börjat slå in varorna för nästa kund.
- Ja, förlåt, jag glömde ta en kasse?
- Ja men ta en bara! Leffe rycker till inför hennes gälla röst. Han vill be om ursäkt men låter bli. Istället lommar han tillbaka i kön och famlar med plasten tills han får upp en ensam påse. De andra kundernas blickar bränner hans krökta nacke. De har väl bråttom hem förstås, till familjerna som väntar på Aladdinaskar och senapssill eller vad de blivit skickade i sista stund för att köpa. Han packar kassen med Findus Jultallrik, Mariestads och Ettan Lös. Han kunde ha burit allting utan påse förstås, men vill inte gärna skylta med sexpacket.

Det är halt ute, har precis fryst till på backen. Leffe måste gå med stela ben för att inte halka. Förbi förortens betongklossar som trots sin hårda yta ändå verkar så inbjudande med adventsstakar och stjärnor som lyser i fönstren. Han tittar upp mot sitt eget fönster. Där finns också en adventsstake, men den är inte tänd. Blir så jävla dyrt på elräkningen i längden. Och man ser den ju ändå inte när man inte är hemma. Det var ju annat när Ann-Marie fortfarande bodde kvar förstås.

Hallen är mörk och ljudet av vinterkängorna på parketten studsar mot väggarna. Han går runt i alla rum för att se så att allting är som vanligt. I sovrummet passar han på att tända ljusstaken, men släcker den igen. Den ser man ju ändå inte från köket. Leffe ställer in jultallriken i microvågsugnen och slår på tvn medan han väntar på plinget. På fyran går en repris av Leilas jul. Leila rör i en smet och flirtar mot kameran. Ett förbannat fint fruntimmer det där. När micron plingar går han in till köket och plockar ur hörnskåpet fram en flaska Explorer och snapsglaset som står brevid. Ölen behöver han inget glas till. Han bär in allting till soffbordet. Jultallrikens köttbullar är maskinellt rullade och smakar inte just någonting. Prinskorvarna är ganska goda men små, inte alls som de Ann-Marie brukade göra. Han fyller snapsglaset till bredden. Spriten skulle förstås varit kyld men det är inte så noga. Så försiktigt han kan lyfter han glaset mot tvn och mot Leila som ställer in en kakform i ugnen.
- Skål då, säger han. Hejdar sig.
- Och god jul Leffe, lägger han till och sveper innehållet. Det bränner till i svalget, magen och själen.

Vid tiotiden går han och lägger sig. Han tänker på kassörskans hårda röst innan han somnar. Han hade inte behövt den där påsen trots allt. I fönstret lyser den släckta ljusstaken.

I begynnelsen var jag, Jenny och Marit.

För nio år sedan satte vi våra av stålhättor tyngda tonårsfötter innanför Mediagymnasiets portar för första gången. Vi såg en tjej i gummistövlar och konstiga kläder. Jenny suckade på sitt karaktäristiska sätt, med vilket hon menade men herregud vilken tönt. Marit kontrade med att det nog var sådana människor vi fick förlita oss till om vi ville ha några kompisar på den här skolan.

Vi hade verkligen nästan inga vänner första året i Stockholm. Jag kände mig utanför i klassen. Alla verkade vara sådana såta vänner som gick och fikade tillsammans, eller kejfade som de kallade det. Jag och Marit var inneboende hos en femtioårig fjortis på Värmdö. Vi kejfade inte med de andra efter skolan. Istället åkte vi hem och tittade på Providence och åt chips. Jag tror inte att jag lagade en enda måltid under Värmdötiden. Till lunch åt vi Twix och cola. Rena hälsoresan.

Jag och Jenny hade kvar vår hemsida som vi gjort på högstadiet. En dag hade någon i trean skrivit i gästboken att vi klampade fram som elefanter i korridorerna med vårt sönderfärgade fitthår och ullrockar vi fått av morsan. Rektor Björn sa att ingen mobbing förekom på Mediagymnasiet. Här råder MG-andan, sa han.

Mot slutet av första året lärde vi känna Anders, en annan dalmas om än från Hedemora. Anders älskade Matrix och hade ett ansikte som såg ut att vara knådat i vit lera. Tänk Wallace och Gromit. Jenny började knyta kontakter med två nördiga typer i sin klass, Jim och Henning. Henning hade poppig snedlugg och var en jävel på att rita. Jim vägrade berätta vad han lyssnade på för musik, hur mycket vi än pressade honom. Han hade långt hår för att Qui-Gon Jinn i  Star Wars hade det.

När andra året började hade jag alltså några vänner jag såg fram emot att träffa. Till råga på allt hade Helena flyttat ner från Dalarna för att gå i samma skola. Vi var ett bedårande litet töntmetalgäng. Vi sågs oftast sitta i sofforna under trappan eller utanför portarna i en litet moln av cigarettrök. I Helenas årskull fanns en till långhårig kille. Han hade Six Feet Under-tröja och vi kallade honom för Lilla Metalisten. Vi spanade in honom på håll. Det var ju så uppenbart att han var en av oss! Han visste bara inte om det ännu. Ingen vågade prata med honom, så tuffa var vi. Helena var den som till sist gick fram och frågade om han hade eld. Efter det var Fredrik, sedermera Frånkan, en del av oss. Helenas klasskompisar Tobias, sedermera Dumma Birger, och Sofia slöt upp och plötsligt var vi en kraft att räkna med. Gänget uppnådde en kritisk massa som gjorde att det växte av bara farten. Vi blev en löst sammansatt organisation med förgreningar i skolans nördklientel och alla som bara råkade ha en konstig frisyr.

Det är omöjligt att skriva detta utan att nämna Sten Sture. Denna turistfälla till källarkafé i Gamla stan blev vårt tillhåll under hela gymnasietiden. Vi satt där i timmar efter skolan. Ibland tog vi upp ett halvt rum och alla satt och snålsög på en slät kopp kaffe för femton kronor. Att de inte slängde ut oss är för mig obegripligt. Gud välsigne deras själar. Det här utspelade sig i en tid innan rökförbud infördes på krogar och kaféer. Eftersom Sten Stures källarhålor inte hade någon luftkondition att tala om vilade det alltid en distinkt doft av rökt böckling över oss.

Vi började festa också. Hur hade man råd med all nikotin och alkohol men inte en ordentlig måltid? Anders var den enda som hade en egen lägenhet, även om den låg långt åt fanders ute i Haninge. När han kände sig social frågade han oss om vi inte ville komma och ha fest hos honom. Det ville vi nästan alltid. Vi drog ihop alla vi kände och bjöd hem dem till Anders. Han hade alltid förberett med snacks och groggvirke till oss. Bedårande. Men hans pappa var rik så det var inget annat än rättvist, tyckte vi.

Jag tror det var i trean som jag fick insikten som gjorde mitt liv så mycket enklare. Jag hade utvecklingssamtal med Maj-Lis, fotoläraren som var min kontaktperson. Hon tittade på mina betyg och konstaterade att jag hade IG-varning i idrott. Jag slingrade mig och sa att ja jo nä det var väl inte mitt favoritämne kanske. Varpå hon säger de ögonöppnande orden: “Nej man behöver ju inte vara bäst på allt, så länge man lägger krutet där man verkligen bryr sig”. Jag var mållös. Måste jag inte göra mitt yttersta i precis allt? Jag hade verkligen inte insett detta tidigare. Varför hade ingen sagt något? Jag fick IG i idrott och det känns jävligt bra.

Det är svårt att avsluta den här texten. Vi tog studenten och vissa av oss höll ihop ett tag till, andra längre. Några få är jag fortfarande snortight med, även om vi inte sitter och fikar flera timmar varje dag i en rökig källarhåla längre. Det kommer aldrig bli så igen. Jag är en fruktansvärd nostalgiker när jag väl börjar. Jag kan konsten att riktigt vältra mig i nostalgi och minnen. Jag tänker motstå frestelsen och kargt säga att allting förändras. Jag är inte samma person som jag var för tio år sen när millenniet var alldeles purfärskt. Jag har bytt riktning flera gånger, men allt som varit har ändå lett till idag och den jag är nu. Vi blir alla bättre och bättre om vi vågar förändras och utvecklas. Släpp principerna. Principer är för töntar som inte vågar vara inkonsekventa.

Halloween kom och gick ganska obemärkt hos mig i Högdalen. Inga barn hotade mig till livet om de inte fick hasch (vilket jag antar är traditionen i betongförorten). Snart är det 30:e november och Anders har namnsdag. När jag växte upp i Orsas avkrokar hade vi inte Halloween, men vi hade Andersdagen. Den viborgska traditionen bjöd alla ungar att denna dag klä ut sig till oigenkänlighet, gärna med attributen lösnäsa, slokhatt, pälsrock och ibland solglasögon och gå runt i grannskapet och knacka dörr. Detta kallades för att gå rädekall och målet var i vanlig ordning att komma över gratis godis. Till skillnad från påskkärringarna förväntades ingen motprestation av rädekallarna i form av färggranna kort eller dylikt trams. Man bara stod i farstun och glodde. Problem uppstod när man gjorde misstaget att knacka på någon nyinflyttad utbölings dörr. De fattade såklart inte ett jota av vad om försegick. Plötsligt står en skock osnutna småungar utspökade som luffare och glor i farstun. Säger inget. De måste undrat vad för inavlad håla de flyttat till. Samma problem fick man om man blev girig i sin godisjakt och sökte sig utanför Viborgs gränser, till Oljonsbyn eller Maggås. När jag googlar på rädekall hittar jag ingenting. Om vi inte hade flera foton på rädekallar hemma hos mamma och pappa skulle jag nästan tro att jag drömt alltsammans.

Nu är det officiellt! Jag har vunnit pris i Knittys fototävling för 2009! De flesta av er vet redan det här men jag vill gärna ta tillfället i akt att skryta lite mer. Knitty.com anordnar varje år en fototävling där de deltagande fotar något de stickat efter ett Knittymönster och de 12 bästa bilderna bli publicerade i deras kalender. Jag har vetat sen några veckor att jag kommit med men det var först igår de publicerade vinnarna (nästan längst ner på sidan). Efter att ha tittat på alla bilder blev jag om möjligt ännu mer glad och hedrad. De andra vinnande bidragen är otroliga! Kan bli en utmaning att vinna förstapris (framsidan och en assload av garn!) nästa år som jag tänkt.

Här är min bild som representerar juni månad. Ni har sett den förrut!

Krabban

Internet är inte längre detsamma som det internet jag en gång lärde mig att älska. Jag säger inte att det är sämre, men det är utan tvekan annorlunda. Sen jag fick min iPhone har jag på allvar förstått innebörden av mobilt internet. Jag lyssnar på Spotify på bussen, kollar Facebook i sängen och Twittrar på tunnelbanan. Annat var det när jag var grabb.

För 12-13 år sedan när jag tog mina första stapplade steg på motorvägen vi idag känner som internet var den mer lik en skumpig och otillgänglig grusväg i urskogen som bara infödingarna kände till. Efter fyra års tjat hade jag äntligen fått en dator av mina föräldrar. Min syster gick på gymnasiet och hade surfat på skolan. Jag minns att hon ritade på ett papper hur internet såg ut. Eller ja, egentligen hur Netscape såg ut. (När jag nu sitter här och svär långa fantasifulla haranger över Internet Explorers renderingsbuggar är det svårt att tänka sig att det fanns en tid när det ansågs vara den bra webbläsaren.) Jag lyssnade storögt på min syster. Till datorn följde en månads gratis uppkoppling. Det här var på den tiden när en timmes modemtid kostade sex kronor. En krona per tio minuter. Siffrorna är etsade som gravyr i min hjärna, för efter gratismånaden stack kostnaden iväg. Efter ett halvår tröttnade mina stackars föräldrar på att betala och på att telefonlinjen alltid var upptagen. De sa upp vårt abonnemang. Jag var så förkrossad som ett ungt tonårshjärta kan bli. Strax efter det började jag på högstadiet och lyckan var återställd när de skaffade ADSL i datorsalen.

Annars satt man på 28.8k-modem och harvade. Conny pratar ofta om att dagens ungdomar borde tvingas sitta i karantän på 28.8k-modem ett år innan de får tillgång till snabbare internet. Jag tycker han är väl hård, 56k borde vara tillräckligt för att de ska förstå vårt lidande och vara tacksamma.

Internet var något av en hemlig klubb på den tiden. Inget Facebook där alla samt deras moster är registrerade. Jag har hört att de första internetleverantörerna såg en tydlig nedåtkurva i belastningen torsdagar klockan nio. Då kopplade alla nördar ner för att titta på Arkiv X.

Vad gjorde man då online innan sociala nätverk, bloggar eller ens Aftonbladet.se fanns? Vissa hängde på BBS:er. Jag var aldrig så häftig. IRC var mitt första och svåraste beroende, och jag är fortfarande fast. Jag har aldrig förstått varför folk slutade irca. MSN kom in i bilden och så tyckte alla att det räckte som kommunikationskanal. Jag håller inte med. Det som gör IRC är gruppsamtalet. Ingen press på att svara, man bara slänger sig in i diskussioner när andan faller på. Det är fint tycker jag och Facebook har blivit en viss ersättare men det känns inte lika tillbakalutat. Man kan, eller kunde innan det blev så glest med folk där, dessutom träffa nya människor på IRC. Vem träffar nya människor på Facebook? Inte jag. Men i och med detta att alla och deras mostrar finns på nätet kanske man inte längre känner ett behov av att skapa nya kontakter online?

Så betuttad är jag i webben att jag faktiskt jobbar med skiten. Jag minns hur det första fröet sattes. Det var en vinterkväll i nådens år 1996 och mellanstadiedisco i Viborgs bystuga. Jag låg hemma med svårartad förkylning. Förkrossad över detta faktum då min dåvarande förälskelse skulle till discot. Som tröst plockade jag upp senaste numret av PC för alla och läste en nybörjarguide till html. Jag är så glad Gustaf, att jag tvingades välja html framför dig den där kvällen. För lets face it, den kärleken har visat sig vara bra betydligt ståndaktigare.

Avslutningsvis en film, för ibland kan man behöva en reality check.

Min syster gnager på mig att jag ska blogga. Det är inte att be om lite! Ni får hjärtans gärna lämna förslag på ämnen, rubriker och företeelser ni vill läsa om. Jag kanske kan få lite inspiration av det. Till vidare: jag hittade den här enkäten på Bokhora som jag tyckte var lite intressantare än de brukar vara, di där enkäterna. Det går ut på att svara på frågorna med titlarna på böcker i sin bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Einsteins fru.

Beskriv dig själv
Bitterfittan.

Hur mår du?
Känslan man har.

Beskriv stället du bor på
I detta satans rum. A room with a view.

Vart skulle du vilja resa?
Mina drömmars stad.

Beskriv din bästa vän
Räddaren i nöden.

Vilken är din favoritfärg?
A clockwork orange. Röde Orm.

Hurdant väder är det just nu?
Kall eld.

Vilken är din favoritårstid?
Stjärnor och äpplen som faller.

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Vad betyder livet för dig?
Knitting vintage socks.

Hurdant är ditt parförhållande?
Jag är din flickvän nu. Never let me go.

Vad är du rädd för?
Pestens tid.

Dagens aforism
No one belongs here more than you.

Vilket råd skulle du vilja ge?
Gör vad du vill.

Hur skulle du vilja dö?
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Tidigt om morgonen.

Ditt motto
Skynda att älska.

Ett urval:

• McGuyver
• En av killarna i Denver the last dinosaur
• Casper i Arvingarna
• Joey i Huset fullt
• Jared Leto
• Nick i Backstreet Boys
• John Travolta
• Göran Gillinger
• Klimax och Taggen i Tre kronor
• E-Type
• Sully i Dr. Quinn
• Hela Just D
• Martin Dahlin
• Patrick Swayze (R.I.P.)
• Den yngre storebrodern i Ensamma hemma (Party of five). Otroligt glad att det inte var den äldre, dvs han som spelar röv-Jack i Lost
• Tror jag var lite kär i Parker Lewis i serien med samma namn
• Killkompisen i serien Clarissa… (ja jag inser att ni inte har en jävla aning! Clarissa-skådisen är samma tjej som spelade Sabrina tonårshäxan.  Lite trivia där.)
• Aladdin
• Mahoney i Polisskolan
• Skalman
• Den lilla killen i Baywatch

För min egen stolthets skull måste jag tillägga att samtliga av dessa förälskelser var överspelade när jag började på högstadiet.

Vilka tjejer var killar, och för all del tjejer också, kära i? Tror Eva Funck i Björne och Ika i rutan ligger bra till!

Min syster är utagerande, jag är introvert. Min syster säger vad hon tycker, jag är konflikträdd. Min syster har Grannasnäsan, jag har Eldhkranen. Min syster är taxichaufför, jag blir panikslagen vid tanken på att köra bil. Min syster bor i de dalska skogarna, jag i en betongförort. Jag är datanörden av oss, ändå var det hon som introducerade mig till IRC för 12 år sedan. Min syster är älskvärd, rolig och full i fan.

När hon gillade hästar låtsades jag också göra det. Jag lyssnade på hennes bandade Trackskassetter med New Kids on the Block, Kiss och Dia Psalma. När hon startade en blogg gjorde jag också det! Jag har alltid sett upp till henne.

Min syster fyller 29 år idag. Grattis Linda, jag önskar att jag alltid hade dig nära.

PS: Eftersom presenten blir lite försenad jag har satt ihop en playlist till din ära, så länge.

Jag har försummat den här bloggen den senaste tiden. Det finns inget värre än bloggar där folk skriver att de försummat bloggen. Den här bloggen är hemsk.

Jag har en fullgod anledning att försumma den här hemska bloggen. Jag har sagt upp mig och fått ett nytt jobb och en hel hög med nya ansikten och namn som ska paras ihop och memoreras, varav de flesta är Nils och Erik. Det är datorer som ska installeras och roller som ska hittas och i värsta fall spelas. Det är med andra ord mycket nu.

När jag går till mitt nya jobb passerar jag en biograf där de affischerar för filmen Flickan som lekte med elden. Jag har fått berättat för mig att dessa filmer och böckerna de baseras på är omåttligt populära, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Jag har inte sett filmerna, men jag har lyssnat på böckerna och jag har svårt att förstå detta. De är spännande, visst är de det. Utöver spänningen har jag svårt att hitta någon långvarig behållning. Att en bok är en sidvändare är inte alltid en kvalitetsgarant, snarare tvärtom. Att det är svårt att bara äta ett chips betyder inte att det är en hållbar och hälsosam kost på lång sikt. Vissa vill förklara böckernas popularitet med det starka persongalleriet. Den asociala datahackern Lisbet Salander är en så fascinerande och udda figur, menar man. Ursäkta, men plattare och ointressantare personporträtt än Lisbet Salander och Mikael Blomqvist får man leta efter!

Salander är svarthårig, piercad med perfekt kropp trots att hon bara äter snabbnudlar, eller kanske just därför? Hon är bisexuell, asocial, mystisk och hård. Ingen kommer henne inpå livet. Hon är datasnille. Hon älskar sex men hatar känslor. Hon har, och håll i er nu, fotografiskt minne! Nu kommer en spoiler men jag förutsätter att ni skiter i det. I slutet av en av böckerna gör hon och hennes hackerkompisar en kupp som gör henne ekonomiskt oberoende. Men självklart stjäl hon bara från de onda maffiakillarna! Hon är alltså ekonomiskt oberoende och köper sig en fet jävla våning på Mosebacke. Det låter som historierna man hittade på till sina Barbiedockor. En rolig grej är att när Lisbet googlar använder hon plustecken i sökningen. Man tycker att en sådan överlägsen hjärna borde veta att plustecken i sökningar gjordes oanvändbara ungefär när Altavista gick i graven!

Hur som helst, den enda som lyckas komma Lisbet Salander inpå livet är förstås supermannen Michael Blomqvist. Jag minns inte hur hans utseende beskrivs, men han måste vara något adonisliknande eftersom samtliga kvinnor i boken fullständigt vräker sina vaginor över honom. Gamla som unga, ingen kan motstå hans utstrålning. Han är ett typexempel på när en författares privata fantasier tillåts ta lite för stor plats i historien.Vad Stieg Larsson inte verkar ha förstått är att den personen man faktiskt är oftast är mycket intressantare än den man skulle vilja vara. Någonting jag själv endast har förstått på ett intellektuellt plan, det är svårt att få hjärtat med på noterna. Perfekta personer är ointressanta på samma sätt som utopier är ointressanta.