- Jag älskar dig.

- Fan va borgerligt.

- Älskar inte du mig eller?

- Jo alltså men… det är ju ingenting man går runt och säger.

- Vadårå?

- Jag kommer från ett arbetarhem, vi höll inte på så där.

- Hur då?

- Så där, visa känslor som nå jävla medelklassakademiker. Vi hade väl annat för oss.

- Vi säger det hela tiden i min familj.

- Det är det jag menar, varför gör ni det? Känns lite ängsligt. Det är väl underförstått, ingenting man behöver tjata sönder och samman.

- Det är väl ni som är ängsliga i så fall.

- Vad menar du?

- Rädda för att visa känslor.

- I helvete heller.

Ni vet när någon drar ett skämt, ett sånt där skämt som kommer oväntat och är alldeles särskilt fyndigt. Man börjar skratta helt otvingat och spontant, och precis när skrattet börjar dra sig tillbaka gör det en helomvändning i magen och kommer upp igen. Det är ett sånt där skratt som är ren och skär lycka, ett sånt som får en att glömma allt annat för stunden. Ett förlösande skratt. Till sist skrattar man inte ens åt lustigheten som satte igång det hela, utan åt situationen, åt skrattet, åt sig själv och för att det är så skönt att skratta.

Så kommer nån jävel med kommentaren som är likvärdig med att köra ner skrattet i halsen på en tills det bara kommer upp galla.

- Så roligt var det inte.

Nej, det kanske det inte var men jag har kommit in i en underbar härlig befriande avslappnad och magmuskelkramande och grinframkallade skrattloop här och varför kan du inte bara ge mig det varför kan du inte bara låta mig stanna här tills det ebbat ut och endorfinerna tagit slut?! Vill man skrika. Gör man inte.

Nu börjas det snart. Precis när våren är som vackrast och vitalast tynar den och lämnar oss med den trötta, dammiga och svettheta blomstertid som kommer. Visst fan kommer den.

Det första tecknet kom vid tretiden idag. Jag sitter vid min plats på jobbet, den precis brevid det öppna fönstret. I fjärran hörs plötsligt en kakafoni av upphetsade vrål och nittiotalshits. Oljudet eskalerar för att i några sekunder uppnå en nivå som gör det omöjligt att stänga det ute ens med hörlurar. Barbie girl med Aqua tvingar sig in i min hjärnbalk med murbräcka. Sen försvinner det iväg, lika plötsligt som det kom. Jag tittar på mina kollegor, vi tittar på varandra över skärmarna, alla med en uppgiven och trött uppsyn. Studentflaken. De är här nu och det finns ingen chans att komma undan.

Och så har vi grillandet. En hysteri och masspsykos av sällan skådat mått. De flesta har inte ens sinnesnärvaro att se sin egen galenskap och skämta lite om detta. Om man gud förbjude nämner att det är lite lustigt att folk blir så grillkåta bara solen visar sig i fem minuter får man oftast bara en tom och idiotförklarande blick till svar.

Sen ska studsmattorna släpas ut. Dessa vulgära monument över svenskens ängslighet. När jag var liten hade vi också studsmattor. De var var typ två meter i diameter och rullades snabbt och enkelt undan när leken var slut. Jag har inte en endaste gång sett någon hoppa på de nya, ändå täcker de under sommarhalvåret halva Sveriges areal med sina blåfula plastramar.

Jag har ett förslag. De kan ju inte vara helt gratis, åtminstone as far as stora fula onyttjade schabrak goes. Varför inte snacka ihop sig lite med sina grannar och köpa en tillsammans? Förmodligen för att alla som skaffar en gör det för att Karlsson nästgårds har en, och man vill ju inte visa sig sämre bemedlad än sin nästa, gud bevars!

Om sommaren är ett hysteriskt kalas man bara vill ifrån är september dess tillbakalutade efterfest. Samtalen blir lite allvarligare, humöret lite mindre konstlat. Insikten att det är en dag imorgon också kommer så sakteliga krypande. I hallen tar man på sig jackan och går hem.

Mitt allra tidigaste minne är en smak. Att dricka filmjölk med kopiösa mänger socker ur nappflaska. Syrlig fil och sött socker som krasar mellan tänderna och plastnappen. Plastnappen som är så södertuggad och trasig att det nästa bara är slamsor och med ett hål i.

Frukost hos mormor och morfar. Morgonsolen skiner in mellan persiennerna, lämnar väggarna skarpt ljusrandiga. Det var alltid sommar i mormors kök. Morfar sitter på kökssoffan mitt emot mig och rakar sig. Han rakar sig vid frukostbordet varje dag. Jag minns det karaktäristiska ljudet av hans elektriska rakapparat och hur han liksom spände huden över kinderna och läpparna för att komma åt överallt. Det här är  det enda minnet jag har av morfar som är helt mitt eget, för jag var lite rädd för honom trots att han snäll som en morfar ska vara. Jag var ett räddhågset barn.

Till frukost åt han alltid havregrynsgröt och Skogaholmsmackor med ansjovis. Havregrynsgröt med krösamos (det betyder lingonsylt, på Orsamål eller västgötska vet jag inte) och så fettsnål mjölk att den nästan syntes blå. Till det  åt de ägg med kaviar och drack bryggkaffe. Det där med bryggkaffe tyckte jag var lite förnämt för vi hade bara kokkaffe hemma hos oss. Lustigt att morfars frukostvanor har blivit mina egna. Undermedvetet eller råkar vi bara tycka om samma smaker? Till middag drack han alltid Vichyvatten från drickabacken i källaren. När han druckit halva flaskan ungefär blåste han i den, tonen dovare ju mer han druckit, och tittade på mig med en nästan spjuveraktig blick. Så minns jag honom.

Topp tre nostalgiljud:
Kassettband som sätts in i bandspelare
Vichyvattenblås
Kokkaffe som precis är på väg att koka upp

När jag var i elvaårsåldern började jag låta. Ett tonlöst hummande från längst ned i halsen. Ju dovare ljudet blev desto bättre kändes det. Det var som att det kliade någonstans mellan gomspenen och “adamsäpplet” och det enda som kunde göra bot på detta var vibrationen av hummandet. Precis som ett eksem är omöjligt att låta bli att klia på var det omöjligt för mig att sluta låta. Jag kunde inte förklara det för någon. Mamma blev förstås orolig, till den grad att hon blev förbannad på mig. “Vad håller du på med unge?!” Jag, som inte ens visste själv, svarade att jag “nynnade”. “Det var en jävla konstig låt”, tyckte hon. Precis som när jag drog väldigt djupa andetag i min farbrors bensinstinkade garage visste jag att det var något fel och lite förbjudet jag gjorde. Jag vet inte om fler än mamma märkte det. Jag slutade ju inte humma på skoltid. Den enda gången någon påpekade det var efter att vi tittat på en film i klassrummet. I skydd av mörkret pressade jag fram några tvångsmässiga hum. Sanna, en ny och därmed automatiskt utstött tjej i klassen, frågade när lyset tändes om det var jag som låtit. Jag minns inte vad jag svarade.

Så här höll jag på i ett halvår eller år, tills det helt plötsligt bara slutade. Jag gjorde inget för att sluta själv, det bara hände. Senare fick jag andra tvångstankar, som att saker och ting i högst möjliga mån måste göras ett jämnt antal gånger. Jag hade också en idé om att allting strålade ut osynliga ljusstrålar i en viss riktigt som man måste undvika. Första året i Stockholm tvättade jag händerna orimligt ofta, jag var helt fnasig. Jag är lyckligtvis relativt fri från tvångsbeteenden nu, men betyder det här att jag är latent OCD? Eller är liknande tendenser något vanligt i puberteten?

Det går inte en dag nu utan att jag tänker på våren. Jag tänker på att sitta på tunnelbanan vid Enskede gård och förbluffas av de ilsket gröna träden. Små knoppar, smaklöst gröna. Jag tänker på att stå på min patetiska lilla balkong och titta på den av föroreningar och avgaser färgade solnedgången över betongkåkarna. Tänk att känna solen i ryggen, första gången på året den faktiskt värmer jackan. Tänk när de sopar gatorna, torr asfalt kantad av det där vårgruset jag inte vet var det kommer ifrån. Tänk att känna asfalt under fötterna istället för isblandad, brun snömodd. Tänk att kunna gå normalt, utan pingvinstela pinnar till ben och stappliga steg för att inte halka. Tänk att ta den första utomhusölen innan det egentligen är tillräckligt varmt. Tänk att ta av sig jackan på vägen till jobbet för första gången. Våren ska komma som en käftsmäll. Den ska ta i ända från tårna och explodera i grönska och växtkraft. Jag ska stå handfallen och se på.

- Ja, det är Stina, svarar jag i telefon för jag heter så. Eller egentligen inte alls. Jag heter Christina. Christina. Jag förstår rent intellektuellt att det är mitt namn, men det är som en bekant man har från jobbet. En kund man har haft några möten med och som man kan mingla fem minuter med på en fest, men ingen man går och tar en fika med. Eller Christina är som en fin kostym, det är trevligt att ha den på sig för en kväll och man kanske till och med känner sig lite snygg i den, men när man går förbi en spegel känner man knappt igen sig själv. Christina är inget man har på sig i soffan en bakislördag. Stina däremot, det är är urtvättade jeans och en bekvämt stor t-shirt. Ända sen jag kan minnas har jag kallats för Stina. När pappa bestämde att jag skulle döpas till Christina var det med mammas förbehåll att jag “absolut inte fick kallas för Stina”. Vad hände där?

Jag har länge tyckt att Stina är ett oändligt mesigt namn. Det tycker jag väl fortfarande – det är det pysiga S:et och det stickiga I:et som gör det. Insikten av att jag faktiskt inte är så mycket ballare än mitt namn har fått mig att acceptera det.

Jag gillar namn. Tanken på att det finns ett ord för just MIG (ja, dig också för all del), är lite häftigt. Det finns en gammal föreställning om att veta någons sanna namn ger makt över den personen. I Bibeln driver Jesus ut en demon ur en besatt man genom att säga demonens namn och sagan om Rumpelstiltskin handlar om en prinsessa som måste gissa ett trolls namn för att slippa ge honom sitt förstfödda barn. Jag tänkte på det när jag var på anställningsintervju för mitt nuvarande jobb. Jag var på tre intervjuer innan jag fick jobbet, och det var först då som jag presenterade mig som Stina för mina arbetskamrater. Innan det använde jag Christina som en sköld, en mask av hårdhet och professionalitet.

Det händer ändå att folk på jobbet kallar mig för Christina. Nästan alltid är det någon jag inte har daglig kontakt med, och det kan jag förlåta. Det kan kännas väl familjärt att kalla en kollega vid smeknamn, lite gosigt sådär. Sen finns det de jag pratar mycket med, men som av någon anledning inte “gör” namn. Har ni tänkt på det, att vissa människor väldigt sällan tilltalar andra med namn? De avslöjar sig för mig eftersom de, när de väl säger mitt namn, alltid väljer Christina. Det låter så komiskt! “Vad kallade du mig?”, får jag lust att säga.

Sen är det stavningen. Alltid när jag uppger mitt namn för någon som ska mata in det i ett system måste jag förklara hur det stavas. “Christina, med CH”. Ibland orkar jag inte och då skriver de oftast in Kristina. Om Christina skaver vid sömmarna är Kristina rena maskeradkostymen. Att två bokstäver kan vara så betydelsebärande.

Mitt andranamn är Anna. Detta är för mig totalt likgiltigt. Ett poänglöst namn jag lika gärna kunde kapa bort, som en blindtarm. Det har ingen personlighet eller stuns alls. Anna. Se, ni såg det knappt där, inpetat mellan två meningar. Jag har inte ens en bild av hur Anna är. Är inte andranamn föräldrarnas chans att vara galna och ha lite roligt? Mina föräldrar såg inte riktigt den möjligheten! Det enda Anna har på sin sida är att det är ett palindrom. (Ett skitpalindrom)

Sen har vi ju Nisse också, som jag faktiskt identifierar mig med mer än Anna. Mer om det en annan gång kanske…

ICA har alltid öppet till 22.00, även på julafton. Leffe står vid frysdisken. Förpackningarna trängs med sina löften om traditionella recept och genuina smaker. Som farmor lagade dem. Leffe plockar upp Findus Jultallrik i pappförpackning. Det är ju ändå julafton, tänker han och lägger den i korgen. På vägen till kassorna går han förbi drickaavdelningen och låter ett sexpack Mariestad göra jultallriken sällskap. Framme vid kassan blippar kassörskan in ölen och den frysta maten.
- Det blir åttiotvå kronor.
- Jag ska ha en dosa Ettan också.
Kassörskan suckar. Hon trycker på skärmen för att ändra och sträcker sig för att plocka ner en snusdosa från hyllan ovanför kassan och blippar in den också.
- Var det bra så då?
- Ja, säger Leffe. Det var bra så.
- Hundratjugotreochfemtio.
- Ursäkta?
- Etthundratjugotre och femtio, upprepar tjejen, högre den här gången.
- Jaha ja det har ju blivit så dyrt med snus. Leffe rotar i börsen och plockar upp en hundring och en tjuga.
- Och så tre och femtio, suckar tjejen och håller fram handen över disken. Hennes blick ser förbi honom, ut i intet.
- Ja jag verkar… verkar inte ha några mynt.
- Har du kort då?
- Ja, men jag vet inte… Leffe tycker inte om att använda kortet i affären. Han tar ut kontanter ur bankomaten en gång i veckan. Om man använder kortet när man handlar har man ju ingen aning om hur mycket som finns kvar.
- Du kan dra det i dosan där, säger hon och lägger tillbaka sedlarna på disken utan att möta hans blick. Leffe petar med klumpiga fingrar upp kortet ur plånboksfacket. Egentligen vill han inte, men drar det ändå. Maskinen tjuter.
- Remsan inåt, säger hon, en inövad replik. Han tittar på kortet, vänder det och drar igen. Inget tjut den här gången. Kön bakom honom har växt. Leffe tittar efter ölen som ligger längst ned på det snurrande bandet och svettas i sin varma vinterjacka. Han är så sugen på en kall öl.
- Ja du kan slå koden nu?
- Va?, säger Leffe, som väckt ur en dröm.
- Koden! Kan du slå den?
- Koden, jaha är det… samma som? Ja få se då, säger Leffe och trycker in ett-nio-fem-noll på dosan. Han har valt koden själv. Det är hans födelseår. Så man kommer ihåg den.
- Sen grön knapp.
- Jaha ja, säger Leffe och trycker på den gröna knappen. Tjejen håller handen ovanför kvittomaskinen och väntar på att kvittot ska skrivas ut. Leffe går ner till bandet. Han har glömt att ta kasse. Egentligen vill han inte prata mer med den irriterande kassörskan men han måste ju ha en påse. Hon har redan börjat slå in varorna för nästa kund.
- Ja, förlåt, jag glömde ta en kasse?
- Ja men ta en bara! Leffe rycker till inför hennes gälla röst. Han vill be om ursäkt men låter bli. Istället lommar han tillbaka i kön och famlar med plasten tills han får upp en ensam påse. De andra kundernas blickar bränner hans krökta nacke. De har väl bråttom hem förstås, till familjerna som väntar på Aladdinaskar och senapssill eller vad de blivit skickade i sista stund för att köpa. Han packar kassen med Findus Jultallrik, Mariestads och Ettan Lös. Han kunde ha burit allting utan påse förstås, men vill inte gärna skylta med sexpacket.

Det är halt ute, har precis fryst till på backen. Leffe måste gå med stela ben för att inte halka. Förbi förortens betongklossar som trots sin hårda yta ändå verkar så inbjudande med adventsstakar och stjärnor som lyser i fönstren. Han tittar upp mot sitt eget fönster. Där finns också en adventsstake, men den är inte tänd. Blir så jävla dyrt på elräkningen i längden. Och man ser den ju ändå inte när man inte är hemma. Det var ju annat när Ann-Marie fortfarande bodde kvar förstås.

Hallen är mörk och ljudet av vinterkängorna på parketten studsar mot väggarna. Han går runt i alla rum för att se så att allting är som vanligt. I sovrummet passar han på att tända ljusstaken, men släcker den igen. Den ser man ju ändå inte från köket. Leffe ställer in jultallriken i microvågsugnen och slår på tvn medan han väntar på plinget. På fyran går en repris av Leilas jul. Leila rör i en smet och flirtar mot kameran. Ett förbannat fint fruntimmer det där. När micron plingar går han in till köket och plockar ur hörnskåpet fram en flaska Explorer och snapsglaset som står brevid. Ölen behöver han inget glas till. Han bär in allting till soffbordet. Jultallrikens köttbullar är maskinellt rullade och smakar inte just någonting. Prinskorvarna är ganska goda men små, inte alls som de Ann-Marie brukade göra. Han fyller snapsglaset till bredden. Spriten skulle förstås varit kyld men det är inte så noga. Så försiktigt han kan lyfter han glaset mot tvn och mot Leila som ställer in en kakform i ugnen.
- Skål då, säger han. Hejdar sig.
- Och god jul Leffe, lägger han till och sveper innehållet. Det bränner till i svalget, magen och själen.

Vid tiotiden går han och lägger sig. Han tänker på kassörskans hårda röst innan han somnar. Han hade inte behövt den där påsen trots allt. I fönstret lyser den släckta ljusstaken.

I begynnelsen var jag, Jenny och Marit.

För nio år sedan satte vi våra av stålhättor tyngda tonårsfötter innanför Mediagymnasiets portar för första gången. Vi såg en tjej i gummistövlar och konstiga kläder. Jenny suckade på sitt karaktäristiska sätt, med vilket hon menade men herregud vilken tönt. Marit kontrade med att det nog var sådana människor vi fick förlita oss till om vi ville ha några kompisar på den här skolan.

Vi hade verkligen nästan inga vänner första året i Stockholm. Jag kände mig utanför i klassen. Alla verkade vara sådana såta vänner som gick och fikade tillsammans, eller kejfade som de kallade det. Jag och Marit var inneboende hos en femtioårig fjortis på Värmdö. Vi kejfade inte med de andra efter skolan. Istället åkte vi hem och tittade på Providence och åt chips. Jag tror inte att jag lagade en enda måltid under Värmdötiden. Till lunch åt vi Twix och cola. Rena hälsoresan.

Jag och Jenny hade kvar vår hemsida som vi gjort på högstadiet. En dag hade någon i trean skrivit i gästboken att vi klampade fram som elefanter i korridorerna med vårt sönderfärgade fitthår och ullrockar vi fått av morsan. Rektor Björn sa att ingen mobbing förekom på Mediagymnasiet. Här råder MG-andan, sa han.

Mot slutet av första året lärde vi känna Anders, en annan dalmas om än från Hedemora. Anders älskade Matrix och hade ett ansikte som såg ut att vara knådat i vit lera. Tänk Wallace och Gromit. Jenny började knyta kontakter med två nördiga typer i sin klass, Jim och Henning. Henning hade poppig snedlugg och var en jävel på att rita. Jim vägrade berätta vad han lyssnade på för musik, hur mycket vi än pressade honom. Han hade långt hår för att Qui-Gon Jinn i  Star Wars hade det.

När andra året började hade jag alltså några vänner jag såg fram emot att träffa. Till råga på allt hade Helena flyttat ner från Dalarna för att gå i samma skola. Vi var ett bedårande litet töntmetalgäng. Vi sågs oftast sitta i sofforna under trappan eller utanför portarna i en litet moln av cigarettrök. I Helenas årskull fanns en till långhårig kille. Han hade Six Feet Under-tröja och vi kallade honom för Lilla Metalisten. Vi spanade in honom på håll. Det var ju så uppenbart att han var en av oss! Han visste bara inte om det ännu. Ingen vågade prata med honom, så tuffa var vi. Helena var den som till sist gick fram och frågade om han hade eld. Efter det var Fredrik, sedermera Frånkan, en del av oss. Helenas klasskompisar Tobias, sedermera Dumma Birger, och Sofia slöt upp och plötsligt var vi en kraft att räkna med. Gänget uppnådde en kritisk massa som gjorde att det växte av bara farten. Vi blev en löst sammansatt organisation med förgreningar i skolans nördklientel och alla som bara råkade ha en konstig frisyr.

Det är omöjligt att skriva detta utan att nämna Sten Sture. Denna turistfälla till källarkafé i Gamla stan blev vårt tillhåll under hela gymnasietiden. Vi satt där i timmar efter skolan. Ibland tog vi upp ett halvt rum och alla satt och snålsög på en slät kopp kaffe för femton kronor. Att de inte slängde ut oss är för mig obegripligt. Gud välsigne deras själar. Det här utspelade sig i en tid innan rökförbud infördes på krogar och kaféer. Eftersom Sten Stures källarhålor inte hade någon luftkondition att tala om vilade det alltid en distinkt doft av rökt böckling över oss.

Vi började festa också. Hur hade man råd med all nikotin och alkohol men inte en ordentlig måltid? Anders var den enda som hade en egen lägenhet, även om den låg långt åt fanders ute i Haninge. När han kände sig social frågade han oss om vi inte ville komma och ha fest hos honom. Det ville vi nästan alltid. Vi drog ihop alla vi kände och bjöd hem dem till Anders. Han hade alltid förberett med snacks och groggvirke till oss. Bedårande. Men hans pappa var rik så det var inget annat än rättvist, tyckte vi.

Jag tror det var i trean som jag fick insikten som gjorde mitt liv så mycket enklare. Jag hade utvecklingssamtal med Maj-Lis, fotoläraren som var min kontaktperson. Hon tittade på mina betyg och konstaterade att jag hade IG-varning i idrott. Jag slingrade mig och sa att ja jo nä det var väl inte mitt favoritämne kanske. Varpå hon säger de ögonöppnande orden: “Nej man behöver ju inte vara bäst på allt, så länge man lägger krutet där man verkligen bryr sig”. Jag var mållös. Måste jag inte göra mitt yttersta i precis allt? Jag hade verkligen inte insett detta tidigare. Varför hade ingen sagt något? Jag fick IG i idrott och det känns jävligt bra.

Det är svårt att avsluta den här texten. Vi tog studenten och vissa av oss höll ihop ett tag till, andra längre. Några få är jag fortfarande snortight med, även om vi inte sitter och fikar flera timmar varje dag i en rökig källarhåla längre. Det kommer aldrig bli så igen. Jag är en fruktansvärd nostalgiker när jag väl börjar. Jag kan konsten att riktigt vältra mig i nostalgi och minnen. Jag tänker motstå frestelsen och kargt säga att allting förändras. Jag är inte samma person som jag var för tio år sen när millenniet var alldeles purfärskt. Jag har bytt riktning flera gånger, men allt som varit har ändå lett till idag och den jag är nu. Vi blir alla bättre och bättre om vi vågar förändras och utvecklas. Släpp principerna. Principer är för töntar som inte vågar vara inkonsekventa.

Halloween kom och gick ganska obemärkt hos mig i Högdalen. Inga barn hotade mig till livet om de inte fick hasch (vilket jag antar är traditionen i betongförorten). Snart är det 30:e november och Anders har namnsdag. När jag växte upp i Orsas avkrokar hade vi inte Halloween, men vi hade Andersdagen. Den viborgska traditionen bjöd alla ungar att denna dag klä ut sig till oigenkänlighet, gärna med attributen lösnäsa, slokhatt, pälsrock och ibland solglasögon och gå runt i grannskapet och knacka dörr. Detta kallades för att gå rädekall och målet var i vanlig ordning att komma över gratis godis. Till skillnad från påskkärringarna förväntades ingen motprestation av rädekallarna i form av färggranna kort eller dylikt trams. Man bara stod i farstun och glodde. Problem uppstod när man gjorde misstaget att knacka på någon nyinflyttad utbölings dörr. De fattade såklart inte ett jota av vad om försegick. Plötsligt står en skock osnutna småungar utspökade som luffare och glor i farstun. Säger inget. De måste undrat vad för inavlad håla de flyttat till. Samma problem fick man om man blev girig i sin godisjakt och sökte sig utanför Viborgs gränser, till Oljonsbyn eller Maggås. När jag googlar på rädekall hittar jag ingenting. Om vi inte hade flera foton på rädekallar hemma hos mamma och pappa skulle jag nästan tro att jag drömt alltsammans.