I begynnelsen var jag, Jenny och Marit.
För nio år sedan satte vi våra av stålhättor tyngda tonårsfötter innanför Mediagymnasiets portar för första gången. Vi såg en tjej i gummistövlar och konstiga kläder. Jenny suckade på sitt karaktäristiska sätt, med vilket hon menade men herregud vilken tönt. Marit kontrade med att det nog var sådana människor vi fick förlita oss till om vi ville ha några kompisar på den här skolan.
Vi hade verkligen nästan inga vänner första året i Stockholm. Jag kände mig utanför i klassen. Alla verkade vara sådana såta vänner som gick och fikade tillsammans, eller kejfade som de kallade det. Jag och Marit var inneboende hos en femtioårig fjortis på Värmdö. Vi kejfade inte med de andra efter skolan. Istället åkte vi hem och tittade på Providence och åt chips. Jag tror inte att jag lagade en enda måltid under Värmdötiden. Till lunch åt vi Twix och cola. Rena hälsoresan.
Jag och Jenny hade kvar vår hemsida som vi gjort på högstadiet. En dag hade någon i trean skrivit i gästboken att vi klampade fram som elefanter i korridorerna med vårt sönderfärgade fitthår och ullrockar vi fått av morsan. Rektor Björn sa att ingen mobbing förekom på Mediagymnasiet. Här råder MG-andan, sa han.
Mot slutet av första året lärde vi känna Anders, en annan dalmas om än från Hedemora. Anders älskade Matrix och hade ett ansikte som såg ut att vara knådat i vit lera. Tänk Wallace och Gromit. Jenny började knyta kontakter med två nördiga typer i sin klass, Jim och Henning. Henning hade poppig snedlugg och var en jävel på att rita. Jim vägrade berätta vad han lyssnade på för musik, hur mycket vi än pressade honom. Han hade långt hår för att Qui-Gon Jinn i Star Wars hade det.
När andra året började hade jag alltså några vänner jag såg fram emot att träffa. Till råga på allt hade Helena flyttat ner från Dalarna för att gå i samma skola. Vi var ett bedårande litet töntmetalgäng. Vi sågs oftast sitta i sofforna under trappan eller utanför portarna i en litet moln av cigarettrök. I Helenas årskull fanns en till långhårig kille. Han hade Six Feet Under-tröja och vi kallade honom för Lilla Metalisten. Vi spanade in honom på håll. Det var ju så uppenbart att han var en av oss! Han visste bara inte om det ännu. Ingen vågade prata med honom, så tuffa var vi. Helena var den som till sist gick fram och frågade om han hade eld. Efter det var Fredrik, sedermera Frånkan, en del av oss. Helenas klasskompisar Tobias, sedermera Dumma Birger, och Sofia slöt upp och plötsligt var vi en kraft att räkna med. Gänget uppnådde en kritisk massa som gjorde att det växte av bara farten. Vi blev en löst sammansatt organisation med förgreningar i skolans nördklientel och alla som bara råkade ha en konstig frisyr.
Det är omöjligt att skriva detta utan att nämna Sten Sture. Denna turistfälla till källarkafé i Gamla stan blev vårt tillhåll under hela gymnasietiden. Vi satt där i timmar efter skolan. Ibland tog vi upp ett halvt rum och alla satt och snålsög på en slät kopp kaffe för femton kronor. Att de inte slängde ut oss är för mig obegripligt. Gud välsigne deras själar. Det här utspelade sig i en tid innan rökförbud infördes på krogar och kaféer. Eftersom Sten Stures källarhålor inte hade någon luftkondition att tala om vilade det alltid en distinkt doft av rökt böckling över oss.
Vi började festa också. Hur hade man råd med all nikotin och alkohol men inte en ordentlig måltid? Anders var den enda som hade en egen lägenhet, även om den låg långt åt fanders ute i Haninge. När han kände sig social frågade han oss om vi inte ville komma och ha fest hos honom. Det ville vi nästan alltid. Vi drog ihop alla vi kände och bjöd hem dem till Anders. Han hade alltid förberett med snacks och groggvirke till oss. Bedårande. Men hans pappa var rik så det var inget annat än rättvist, tyckte vi.
Jag tror det var i trean som jag fick insikten som gjorde mitt liv så mycket enklare. Jag hade utvecklingssamtal med Maj-Lis, fotoläraren som var min kontaktperson. Hon tittade på mina betyg och konstaterade att jag hade IG-varning i idrott. Jag slingrade mig och sa att ja jo nä det var väl inte mitt favoritämne kanske. Varpå hon säger de ögonöppnande orden: “Nej man behöver ju inte vara bäst på allt, så länge man lägger krutet där man verkligen bryr sig”. Jag var mållös. Måste jag inte göra mitt yttersta i precis allt? Jag hade verkligen inte insett detta tidigare. Varför hade ingen sagt något? Jag fick IG i idrott och det känns jävligt bra.
Det är svårt att avsluta den här texten. Vi tog studenten och vissa av oss höll ihop ett tag till, andra längre. Några få är jag fortfarande snortight med, även om vi inte sitter och fikar flera timmar varje dag i en rökig källarhåla längre. Det kommer aldrig bli så igen. Jag är en fruktansvärd nostalgiker när jag väl börjar. Jag kan konsten att riktigt vältra mig i nostalgi och minnen. Jag tänker motstå frestelsen och kargt säga att allting förändras. Jag är inte samma person som jag var för tio år sen när millenniet var alldeles purfärskt. Jag har bytt riktning flera gånger, men allt som varit har ändå lett till idag och den jag är nu. Vi blir alla bättre och bättre om vi vågar förändras och utvecklas. Släpp principerna. Principer är för töntar som inte vågar vara inkonsekventa.
