Hellzephyrs Poporkester ställer frågan i den förmodligen enda låten tillägnad min hemby. Om du beklagligt nog svarar nej på den är det inte mer än rätt att jag åtgärdar det med en liten exposé över Viborgs förnämaste sevärdheter. Vi börjar med den främsta av dem alla:
Jag
Chansen att se mig i Viborg är dock liten, jag är bara där 2-3 gånger om året. Just den här bilden är extra ovanlig, eftersom man här se mig på promenad med en annan sevärdhet: Moa, mina föräldrars hund. Ni ser hur hon spanar längtansfullt mot något. Det är vårt hus hon spanar mot. Eller förlåt, hennes hus. Hennes gård. Hennes lador, vedbod och rabatter. Om hon avviker så mycket som fem minuter från gården finns risken att de ondsinta ekorrarna som också bor på där tar över hela stället. Vi hann gå ungefär tre steg till på den här promenaden innan hon slog ner arslet i asfalten och bestämde att det var nog nu. Hon ville hem igen. Hon vägrar kategoriskt gå på promenad med mig.
En något mer, vadskavisäga, erkänd viborgsk attraktion har vi här:
Utsikten över Orsasjön, begapad av mången turist genom åren
Och det är ju inte mycket att orda om, fint som snus är det.
Huset
Här är mina föräldrars hus, som ni ser har de precis lika mycket fantasi som alla andra husägare i Dalarna. Det är falurött hus med vita knutar som gäller helt enkelt. Allt annat vore en skymf och ett helgerån. Jag misstänker en masspsykos av enorma proportioner. Ser ni att till och med det lilla pumphuset i nedre vänsterkant har exakt samma färger? Nåväl. På fotot ser ser man även mig och Moa avsluta vår så kallade “promenad”.
Man kan tro att den här stockkonservativa hållningen rörande fasadfärger skulle smitta av sig till andra områden och orsaka ett allmänt misstycke mot allt som är nytt i Viborg, men där bedrar man sig! Det riktigt myllrar av förändring under den faluröda ytan, se bara.
Senaste nymodigheten, skyltar med vägnamnen utskrivna!
De kom upp för kanske… två år sen, och självklart skulle vägnamnen skrivas ut på orsamål också. Man vill inte att det ska kännas alltför modernt, trots allt. På dessa står alltså Viborgsvägen, och nedanför, Wibörgswäjön.
Nästan alla gårdsägare har någon form av skrotupplag, så även min ömme fader. Två lador fyllda med för mig oidentifierbara objekt. Låt oss ta en titt inuti!
En del av pappas yxsamling
Pappa har något av en samlargen som resulterat i, förrutom yxsamlingen, en cykelsamling, en nyckel- och låssamling samt en liten samling verkstäder som vid skrivande stund är uppe i en summa av tre.
Några av pappas cyklar
Pappas skrot.
Samtliga foton är fantastiskt fotograferade av min käraste Conny. Något som jag känner färgade de här sista bilderna en aning. Titta på hans foton här. Gör det. Gör det nu.
