Jag har ju på senaste tiden varit inne mycket på att fota analogt och svartvitt, men mina Flickrfavoriter skvallrar om en stark kärlek för blaskiga och gröntintade färgfoton. Dessa har jag lärt mig är cross processade. Cross processing kallas det när man framkallar vanlig färgfilm med kemikalierna för diafilm eller tvärtom. Detta ger upphov till udda färgnyanser och oskarpa kontraster, en estetik som jag är helt såld på för tillfället. Nu är det ju lite svårt att åstadkomma cross processing den gamla skolans väg men det går minst lika bra med Photoshop. Är det fusk? Jag vet inte, så länge resultatet blir snyggt tycker jag att alla medel är tillåtna. Efter en enkel googling hittade jag den här guiden. Resultaten syns här nedanför. Bilderna blir större om man klickar på dem, det kan jag rekommendera!

Helena & Maria - Före

Helena & Maria - Efter

Amsterdam - Före

Amsterdam - Efter

Jag - Före

Jag - Efter

Jag - Före

Jag - Efter

Linda - Före

Linda - Efter

Det enda man ändrar är kurvor och färgnyanser i bilden. Ett enkelt grepp som ger ett coolt och effektfullt intryck tycker jag. Man kan förstås finjustera hur mycket man vill för ännu finare effekt. Det här gjorde mig sugen på att lära mig mer om hur kurvor i Photoshop egentligen funkar och vad man kan göra med dem.

1. Kläm på avokadon.
2. Tryck med fingret på din panna. Om avokadon känns så här är den omogen.
3. Tryck med fingret mot din kind. Om avokadon känns så här är den övermogen.
4. Tryck med fingret mot din näsa. Om avokadon känns så här är den perfekt!

Hoppas detta gör era liv lite lättare!

Ledarna hette Tomas, Ann och Lena? Nej, jag minns inte. Stor plyschsoffa. Fruktstund. Klementin hade jag ofta. Det var lite speciellt på något sätt. Jag gav ett Turtlesklistermärke till Magnus Hansson. Han satte det på handen av alla ställen. Jag skickade någon att ge det till honom för jag var så blyg.

Andreas var jobbig, det tyckte alla. Idag hade man sagt dampbarn. Han sa att han hade ett bord hemma som var gjort helt i lakrits. Jag trodde honom inte men vågade inte säga något.

Min pappa täljde ett skepp till mig, med master och allt. Jag ritade av skeppet med kritor och vattenfärg på lekis. Kritornas fett var hydrofobiskt och tryckte effektiv ifrån sig vattenfärgerna. Jag hade ritat pirater på skeppet och en val i bakgrunden, i perspektiv så att valen var ritad ovanför skeppet. Henrik sa till mig att valar inte kan flyga. Jag tyckte han var så dum att jag inte ens orkade förklara.

Jag ritade mitt eget huvud som ett U och inte som ett O när vi gjorde självporträtt. Jag tyckte jag var smartare än alla andra, tills jag i äldre ålder fick lära mig att det är fel. Teodor och jag stod och tittade på porträttbilderna och han pekade på min och sa att den var fulast. Jag tror inte han visste att det var min. Jag sa heller inget.

En gång skulle vi göra våra rum i lego. Jag valde bara ut röda bitar till mitt rum eftersom vårt hus var rött. Helt rätt och riktigt tyckte jag. Magnus Hansson och de andra barnen valde bara vilka färger som helst. Barnsligt tyckte jag, men sa inget. Magnus Hansson tog en legobit med en klocka tryckt på sig, och byggde liksom in den i väggen. Det beundrade jag. Alla andra satte bara sina klockbitar högst uppe på väggen. Jag hade inget eget rum egentligen, utan sov i mina föräldrars rum och hade mina saker i Lindas. Jag var ännu inte gammal nog att tycka att det var pinsamt.

Jag ritade mycket hästar, trots att jag inte ens gillade hästar så mycket. Min syster gillade hästar och jag ville vara som henne. När mamma kom till lekis och tittade på våra teckningar skämdes jag lite för att det var så uppenbart att jag härmade Linda. Mamma visste ju om sanningen!

Vid ett tillfälle skulle vi färglägga ett tecknat glas med vätska i, jag målade min blå som vatten. Det kan man ifrågasätta så här i efterhand. Ångrade mig senare när de lite tuffare, som Magnus Hansson, ritade sitt glas brunt som Coca Cola. Ytterligare några målade mjölk i glasen. Vit krita på vitt papper. Vad försökte de bevisa?

Vi fick leka en rimlek i plyschsoffan, där man skulle rimma på varandras namn. Alla hävdade att Magnus rimmade på Mange. Själv var jag tveksam. Stina rimmar på pina, flina, grina. Angelica rimmar inte på något och det var nästan rätt åt henne.

Jag hade ett par röda allväderstövlar när vi var nere i snicken en gång, jag sa att det var steppskor. Det var det inte. Men de klickade väldigt högt mot cementgolvet.

Första bilderna med Rolleicorden är framkallade, här är de jag gillar mest. En orgie i Conny!

Conny med sin kamera

Conny på balkongen

Maja tigger choklad

Conny i Grind

Lite kattbilder också for good measure!

Måns och Maja

Spökplumpen

Alla bilder finns på Flickr.

Idag har vi varit ute i gamla stenbrottet på Vätö och fotat, får se vad det blir av den rullen! Har dubbelexponerat en gång hitills. Det är som att lära sig fota från början igen.

Idag kom min alldeles egna Rolleicord-kamera på posten. Titta vad fin den är!

Rolleicord

Ska bli så kul att lära sig fota med gammkamera. I helgen ska Conny få sponsra mig med en filmrulle och lite goda råd. Så vänta er arty svartvita foton här inom kort!

Just det, jag berättade ju att jag stickat klart en till tröja. Här är den!

Cozy Cocoon Pullover

Den är varm och mysig, och passar som ni ser perfekt! Dock är garnet en ull/mohair-blandning som gör att den fäller ganska mycket. Det sjuka är att jag stickade den på typ två veckor. Mönstret heter Cozy V-neck Pullover och finns att hitta i boken Fitted Knits. En fiffig grej med konstruktionen är att den stickas uppifrån och ner och i ett enda stycke. Man slipper det träliga arbetet att sy ihop lösa delar och man kan prova den innan den är klar så man kan justera mönstret för perfekt passform.

Det om det.

Minns ni fjortisen? I vuxen ålder råkar man på dem allt mer sällan. Men jag antar att det i högstadieskolor runt om i landet står klasar av dem och fnittrar på det där uteslutande sättet som bara ett gäng tonårstjejer kan. Det där fnittret som gör att man omedelbart tror att de skrattar åt en själv. Detta håller dock på att förändras. På Facebook, denna febertermometer i samhällets ändalykt, ser jag tecken på hur fjortisproblematiken klättrar uppåt i åldrarna.

Jag har, av en eller annan anledning, några Facebookvänner i femtioårsåldern eller så. Om ni också har det vet ni vad man får utstå. Deras news feeds är en aldrig sinande ström av testresultat (Vem var du i ditt tidigare liv? Svar: Mahatma Ghandi, Vem av Astrid Lindgrens karaktärer är du? Svar: Jonathan Lejonhjärta, Vilken GB-glass är du? Svar: Piggelin) och likande för mig oumbärlig kunskap. De är dessutom glada i att skicka små kärleksbedyranden i form av hjärtan, drinkar, kramar, nallebjörnar samt fan och hans moster. Det är någonting i utösandet av virituella presenter som gör att jag, underligt nog, inte känner mig riktigt så speciell och älskad som jag måste anta att syftet med dem är.

Inte nog med detta. En av mina femtiopluskompisar har på sin presentation valt en bild där hon sitter i baksätet på en bil med en vinare i högsta hugg och med något oklart i blick. En har i sin statusruta beklagat sig över onda rykten om hennes familj som enligt uppgift “spritt sig över hela Mora”. Känner vi igen det här? Fyllebilder, skvaller och intriger. Vi är tillbaka i högstadiets rökruta!

Nu är inte det här Spanarna i P1 så jag behöver inte redogöra för vad detta kommer leda till i form av 65-åringar som driver runt på stan och skanderar “för vi har gått i pensiooon, fyfan vad vi är braaa!”. Men man frågar sig vad som har hänt. Den uppenbara förklaringen är att dessa tanter är relativt nya på internet. Alla gjorde vi dumheter i våra oskuldsfulla första år på nätet. Behöver jag påminna någon om Lunarstorm?

Samtidigt kan jag tycka att det är befriande. Medan vi medvetna medborgare tittar oss ängsligt över axeln i rädsla över att någon ska se hur många timmar vi spenderat på Mafia Wars och försäkrar oss både en och två gånger om att resultatet av vårt senaste test (Vilken IKEA-möbel är du? Svar: Bokhyllan Billy) inte ska publiceras i något öppet forum skiter fjortistanterna fullständigt i vett och etikett. Det är nästan lite punk. Om än fjortispunk.

Jag var ett snällt och mesigt barn. Att göra ont låg helt enkelt inte för mig. Jag stod på de svagas sida, förmodligen för att det var bland dem jag hörde hemma. Bland de andra ungarna var Anja min raka motsats, och i hennes svallvågor följde alltid Karin, en menlös hejduk och jasägare. Anja blev i tredje klass demokratiskt vald till Veckans retsticka. Vid utnämnandet av denna tvivelaktiga titel blev Anja så ledsen att hon började grina och fick åka hem. Det var första och sista gången de röstade om Veckans retsticka.

Men detta att Anja grinat. Jag minns det som otänkbart.

Vi gick alltid till fots till skolan.Först i högstadiet blev det aktuellt att åka buss, skolan låg då nere i själva samhället. Låg- och mellanstadieskolan låg bara en bit längre ner på berget. Dit gick man av bara farten på morgonen för att på eftermiddagen släpa sig uppför de branta backarna med den långa skoldagen som en sten i ryggsäcken.

Jag och Kicki går alltid hem tillsammans, så även idag. Ett stenkast framför oss uppe i backen går Anja och Karin. De går tätt ihop och viskar, tittar gång på gång bak mot mig och min kompis. Så stannar de och Karins gälla röst hörs över berget.

- Stina! Imorse var det någon som skrivit ANJA ÄR CP i snön här! Var det du eller?

Jag förnekar detta. Jag har inte skrivit ANJA ÄR CP i snön och det har förmodligen ingen annan heller. De väntar på oss medan vi närmar oss. Anja håller fram en pinne mot mig. Jag fäller ner blicken när den möter hennes mörka.

- Skriv ANJA ÄR CP i snön här, så kan vi se om det var din handstil.

Jag säger ingenting. Påpekar inte det idiotiska i deras idé. Vem i helvete har en speciell handstil när man skriver med en pinne i snön? Det spelar såklart ingen roll hur jag skriver, de kommer ändå hävda att det är jag som är skyldig till denna uppenbara ärekränkning. De vet och jag vet att jag inte kommer göra motstånd eller säga ifrån. Jag tar bara motvilligt emot pinnen och skriver ANJA ÄR CP i snön. Inte helt oväntat nickar de ivrigt och piper att just så hade det stått. Fan vad elak du är Stina, du kan väl säga det direkt istället för att skriva fegt i snön, och förresten så är CP en sjukdom faktiskt!

Visst har väl ni, som jag, alltid gått och grubblat på skillnaden mellan en ottoman och en divan? En schäslong och en kanapé? Ja, vilomöblernas värld är vid och vederstygglig. Men ingen panik, jag reder här ut begreppen en gång för alla!

Schäslong

Schäslong - vilmöbel med plats för fötter, ryggstöd och/eller armstöd valfritt.

“Schäslong (av franska chaise longue, “lång stol”) är ett slags vilsoffa med karm vid ena ändan.” – Wikipedia

“schäslo´ng, under 1700-talet en fransk vilmöbel i form av en bergère eller en karmstol med förlängd sits eller med en till sittplatsen fogad taburett. Termen används numera mer allmänt om vilsoffor.” – NE

Något förvirrad, men klart är att en schäslong är ett ganska vitt begrepp som numera innefattar de flesta typer av vilsoffor där man får plats med benen.

Kanapé

Kanapé - stilig soffa för tre

“En kanapé är en soffa med ett armstöd och ett asymmetriskt ryggstöd. Kanapén är lika lämpad att halvligga på som att sitta i.” - svenska Wikipedia

“kanapé, soffa med öppna armstöd, skenbart bestående av flera sammanbyggda stolar. Kanapén var vanlig på 1700-talet.” – NE

“A canapé is a piece of furniture similar to a couch or settee, and is meant to describe an elegant sofa made out of elaborately carved wood with wooden legs, and upholstered seats, back and armrests that seats three, that emerged from France in the 18th century.” – engelska Wikipedia

Jag tänker här helt sonika avfärda svenska Wikipedia-artikeln som lögn och förtal. Varken NE eller engelska Wikipedia nämner att det på något vis skulle vara en vilomöbel, snarare tvärtom: en soffa för tre! Med armstöd och detaljerade trädetaljer, till råga på allt.

Tänk på att en kanapé också kan vara en smördegsbakelse eller en liten smörgås:

Kanapé med ostkräm

Divan

Divan - vilmadrass utan ryggstöd och armstöd

“En divan är en lång soffa med lösa dynor eller kuddar istället för ett fast ryggstöd.” - Wikipedia

“diva´n, låg soffa utan ryggstöd eller karmar. Divaner blev efter orientaliska förebilder populära i Frankrike på 1780-talet och under empiren.” - NE

Inga frågetecken här, nästan bara en madrass utan frills what so ever. Troligen har den väl ben då, på sin höjd

Ottoman

Ottoman - i princip en fotpall

“Ottoman, en typ av tjock sittkudde; en klädd fotpall till fåtölj eller soffa” - Wikipedia

“ottoma´n, urspr. en orientaliskt inspirerad vilmöbel med lösa ryggdynor; under 1700-talet benämning på den s.k. badkarssoffan; senare mer allmänt om vilmöbler och bekväma soffor.” – NE

Om ottomanen kan man då säga att det ursprungligen är en vilmöblel men att det i vardagligt tal är ett namn för främst klädda fotpallar.

Kan vi nu alla enas om detta?

Överbrandad? Nu förstår jag inte?

Igår var jag och hämtade “min” cykel. Det är, vilket torde vara smärtsamt uppenbart, inte min cykel på riktigt utan bara till låns av jobbet. Den har inte många features, det har den inte. Varken växlar eller handbroms. Men väl ringklocka! Och pakethållare, det ska framhållas. Den är dessutom ful. Vilket borde göra den föga stöldbegärlig, vilket ju är den viktigaste aspekten när det kommer till cyklar i Stockholm. Den har klarat sig hitills och jag hoppas den gör det även i Högdalen, som väl förmodligen har något fler cykelstölder än dess tidigare hemort Hammarby sjöstad.

Jag vet inte om ni varit i Hammarby sjöstad nångång, jag har aldrig varit det, bortsett från något kort stopp i taxi. Nu var jag i alla fall där igår och hämtade cykeln. Det står nog inte på förrän de smäller upp murar runt hela stället och döper om det till Metropolis. Allt där känns superfuture, superfräscht och superläskigt. Medelklassens dömande och ängsliga blick över axeln nerkokad till ett litet samhälle. Det var liksom kusligt rent och tomt på liv. Folk fanns det, visst! Liv, nej. Allting gav samma obekväma känsla som ett dataanimerad ansikte, perfekt ner i minsta hårsäck, men avsaknaden av faktisk själ gör att man ryggar tillbaka. Svårt att sätta fingret på, ändå påtagligt. “Åh vad härligt, här kan vi leva våra perfekta vita medelklassliv utan inblandning av några störande invandrarelement”, tycktes de säga, med metallisk klang.

Hammarby sjöstad i en snar framtid?

Framtiden är redan här och den börjar i Hammarby sjöstad. Minns George Orwells framtidsvision, detta kan aldrig sluta gott.

PS: Jag har stickat klart en till tröja! Ska förhoppningsvis fota den i helgen. Varm som ett kokadaver, så jag får nog vänta till hösten med att använda den.

44448. Det var mitt första telefonnummer. Det finns väl ingen levandes människa som inte kommer ihåg sitt första telefonnummer? Sammankopplat med detta nummer är ett minne från lekis. Vi sitter i den halvrunda plyschsoffan. Kanske fruktstund. Min plats är näst närmast dörren. Platsen brevid, alltså närmast dörren, har Magnus Hansson kräkts på en gång. Tackar min lyckliga stjärna att det inte var på min plats. Ångesten i det! Att varje dag tvingas sitta på Magnus Hanssons ingrodda småbarnsspya. Vi ska i tur och ordning säga våra telefonnummer, som någon pedagogisk övning. Jag kan självklart mitt eget telefonnummer, det är förmodligen det enklaste telefonnumret i hela Orsa socken. Problemet är att få till rätt antal fyror, det slinker lätt in en fyra för mycket om man inte passar sig. Ångesten i det då! För att undvika detta har jag ena handen bakom ryggen och räknar på fingrarna antal fyror när jag säger dem. Fyra fyra fyra fyra åtta. Möts av fnissen av det lite lustiga telefonnumret. Fyra fyror! har ni hört så tokigt? Fyra fyror och en åtta.

“Fyrafyraåtta!”, så svarade min mamma och förmodligen resten av familjen i telefon. Även jag, innan jag bytte till det mer nonchalanta och mindre klämkäcka “Grannas”. Fyrafyraåtta. De två första fyrorna är underförstådda? Eller är det en förkortning av “fyra fyror och en åtta”. Känns långsökt. Numera svarar jag “ja det är Stina”. Alltid detta “ja det är Stina”. Ju mer jag tänker på det desto mer patetiskt känns det. Nästan tvångsmässigt. En tvångsmässig försäkran om sakernas tillstånd. Oerhört svår vana att bryta. Det är omöjligt för mig, att som vissa, svara något kvickt och tokroligt i telefon. Det låser sig för mig. Det låser sig och jag går in i min tvångstanke. “Ja det är Stina”.