Igår var jag och hämtade “min” cykel. Det är, vilket torde vara smärtsamt uppenbart, inte min cykel på riktigt utan bara till låns av jobbet. Den har inte många features, det har den inte. Varken växlar eller handbroms. Men väl ringklocka! Och pakethållare, det ska framhållas. Den är dessutom ful. Vilket borde göra den föga stöldbegärlig, vilket ju är den viktigaste aspekten när det kommer till cyklar i Stockholm. Den har klarat sig hitills och jag hoppas den gör det även i Högdalen, som väl förmodligen har något fler cykelstölder än dess tidigare hemort Hammarby sjöstad.

Jag vet inte om ni varit i Hammarby sjöstad nångång, jag har aldrig varit det, bortsett från något kort stopp i taxi. Nu var jag i alla fall där igår och hämtade cykeln. Det står nog inte på förrän de smäller upp murar runt hela stället och döper om det till Metropolis. Allt där känns superfuture, superfräscht och superläskigt. Medelklassens dömande och ängsliga blick över axeln nerkokad till ett litet samhälle. Det var liksom kusligt rent och tomt på liv. Folk fanns det, visst! Liv, nej. Allting gav samma obekväma känsla som ett dataanimerad ansikte, perfekt ner i minsta hårsäck, men avsaknaden av faktisk själ gör att man ryggar tillbaka. Svårt att sätta fingret på, ändå påtagligt. “Åh vad härligt, här kan vi leva våra perfekta vita medelklassliv utan inblandning av några störande invandrarelement”, tycktes de säga, med metallisk klang.

Framtiden är redan här och den börjar i Hammarby sjöstad. Minns George Orwells framtidsvision, detta kan aldrig sluta gott.

PS: Jag har stickat klart en till tröja! Ska förhoppningsvis fota den i helgen. Varm som ett kokadaver, så jag får nog vänta till hösten med att använda den.

By rubbad