44448. Det var mitt första telefonnummer. Det finns väl ingen levandes människa som inte kommer ihåg sitt första telefonnummer? Sammankopplat med detta nummer är ett minne från lekis. Vi sitter i den halvrunda plyschsoffan. Kanske fruktstund. Min plats är näst närmast dörren. Platsen brevid, alltså närmast dörren, har Magnus Hansson kräkts på en gång. Tackar min lyckliga stjärna att det inte var på min plats. Ångesten i det! Att varje dag tvingas sitta på Magnus Hanssons ingrodda småbarnsspya. Vi ska i tur och ordning säga våra telefonnummer, som någon pedagogisk övning. Jag kan självklart mitt eget telefonnummer, det är förmodligen det enklaste telefonnumret i hela Orsa socken. Problemet är att få till rätt antal fyror, det slinker lätt in en fyra för mycket om man inte passar sig. Ångesten i det då! För att undvika detta har jag ena handen bakom ryggen och räknar på fingrarna antal fyror när jag säger dem. Fyra fyra fyra fyra åtta. Möts av fnissen av det lite lustiga telefonnumret. Fyra fyror! har ni hört så tokigt? Fyra fyror och en åtta.
“Fyrafyraåtta!”, så svarade min mamma och förmodligen resten av familjen i telefon. Även jag, innan jag bytte till det mer nonchalanta och mindre klämkäcka “Grannas”. Fyrafyraåtta. De två första fyrorna är underförstådda? Eller är det en förkortning av “fyra fyror och en åtta”. Känns långsökt. Numera svarar jag “ja det är Stina”. Alltid detta “ja det är Stina”. Ju mer jag tänker på det desto mer patetiskt känns det. Nästan tvångsmässigt. En tvångsmässig försäkran om sakernas tillstånd. Oerhört svår vana att bryta. Det är omöjligt för mig, att som vissa, svara något kvickt och tokroligt i telefon. Det låser sig för mig. Det låser sig och jag går in i min tvångstanke. “Ja det är Stina”.
By rubbad
Du borde skriva något på riktigt. Ge ut en bok med tankar och anekdoter.
Kan Linda Skugge så kan du. Det här var seriöst bra bokmaterial
Det finns en annan fascinerande aspekt av telefonhälsningar: vad man säger när man ringer TILL någon! Min pappa (ehrm) ringer alltid runt till företag och butiker och säger nonchalant “Hej, det här är Lennart i Hunna” och sen flyter allt bara på. Jag själv vill gärna presentera mig och inte bara rabbla upp mitt ärende så när telefonsvararen säger “Hej och välkommen” säger jag alltid “Hej, jag heter Jim” och väntar på ett bekräftelse-hej tillbaka. Det kommer aldrig.
Ake: Tack, vad roligt! Jag har i alla fall tänkt försöka öva mig på att skriva prosa, lämpligtvis på den här bloggen då. Linda Skugge beware!!
Jim: Håller med! Dock tar jag det till den nivån att jag aldrig talar in något på telefonsvarare av just den här anledningen, bland andra.
Jag har hört på radio att tidigare var familjen viktigare än individen, nu är det tvärtom. Individen först.
Det är därför folk tidigare sagt sitt efternamn när de svarat i telefon, nu säger alla sitt namn.
Jag överväger att börja svara “hundraelva” när det ringer här. Grannas funkar ju inte, Larsson-Grannas är långt. Men “hundraelva” hur masjigt låter inte det.
Nu till det viktiga, kan du nåt om Windows Live Writer? Jag kan inte lägga ut bilder från datorn till bloggen utan måste lägga ut bilderna på picasa först och sen mej hjälp av bildadressen föra över dem till WLW. Det är lite rörigt.
Och jag har försökt läsa mej till svaret på nätet men jag fattar inte ett ord.
Mina föräldrar svarade “373″, så fyrorna var nog underförstådda. Men bara den grejen måste väl vara en riktigt lokal företeelse. Kan du inte spåna lite på den?
Jag minns att jag alltid hade ångest över att ringa till Mimmi, vilket skapade en del problem då vi ändå var vänner under en längre tid. Där fanns det nämligen tre, nästan identiska kvinnoröster som slängde ur sig sitt “Ersson” och man förväntades förstå vem av dem det var som svarade. Att fråga var det så klart inte tal om (varför det nu inte var det…?) så det gällde att chansa eller att helt enkelt skita i Mimmi och ringa till Kicki istället (vad nu detta är för jävla namn, låter som från en serietidning). Jag har ett onaturligt starkt minne av att ångesten drabbade mig så hårt en gång efter att någon av systrarna Ersson hade svarat i telefonen, som resulterade i att jag blev knäpptyst och därmed fick jag höra vem det var som hade svarat; Ondskan Anna i andra luren, rått skrattade hon och sa att hon hörde att jag andades, förtvivlat försökte jag sluta att andas och så sa hon att hon hörde att det var jag. På bara andningen!