Ledarna hette Tomas, Ann och Lena? Nej, jag minns inte. Stor plyschsoffa. Fruktstund. Klementin hade jag ofta. Det var lite speciellt på något sätt. Jag gav ett Turtlesklistermärke till Magnus Hansson. Han satte det på handen av alla ställen. Jag skickade någon att ge det till honom för jag var så blyg.
Andreas var jobbig, det tyckte alla. Idag hade man sagt dampbarn. Han sa att han hade ett bord hemma som var gjort helt i lakrits. Jag trodde honom inte men vågade inte säga något.
Min pappa täljde ett skepp till mig, med master och allt. Jag ritade av skeppet med kritor och vattenfärg på lekis. Kritornas fett var hydrofobiskt och tryckte effektiv ifrån sig vattenfärgerna. Jag hade ritat pirater på skeppet och en val i bakgrunden, i perspektiv så att valen var ritad ovanför skeppet. Henrik sa till mig att valar inte kan flyga. Jag tyckte han var så dum att jag inte ens orkade förklara.
Jag ritade mitt eget huvud som ett U och inte som ett O när vi gjorde självporträtt. Jag tyckte jag var smartare än alla andra, tills jag i äldre ålder fick lära mig att det är fel. Teodor och jag stod och tittade på porträttbilderna och han pekade på min och sa att den var fulast. Jag tror inte han visste att det var min. Jag sa heller inget.
En gång skulle vi göra våra rum i lego. Jag valde bara ut röda bitar till mitt rum eftersom vårt hus var rött. Helt rätt och riktigt tyckte jag. Magnus Hansson och de andra barnen valde bara vilka färger som helst. Barnsligt tyckte jag, men sa inget. Magnus Hansson tog en legobit med en klocka tryckt på sig, och byggde liksom in den i väggen. Det beundrade jag. Alla andra satte bara sina klockbitar högst uppe på väggen. Jag hade inget eget rum egentligen, utan sov i mina föräldrars rum och hade mina saker i Lindas. Jag var ännu inte gammal nog att tycka att det var pinsamt.
Jag ritade mycket hästar, trots att jag inte ens gillade hästar så mycket. Min syster gillade hästar och jag ville vara som henne. När mamma kom till lekis och tittade på våra teckningar skämdes jag lite för att det var så uppenbart att jag härmade Linda. Mamma visste ju om sanningen!
Vid ett tillfälle skulle vi färglägga ett tecknat glas med vätska i, jag målade min blå som vatten. Det kan man ifrågasätta så här i efterhand. Ångrade mig senare när de lite tuffare, som Magnus Hansson, ritade sitt glas brunt som Coca Cola. Ytterligare några målade mjölk i glasen. Vit krita på vitt papper. Vad försökte de bevisa?
Vi fick leka en rimlek i plyschsoffan, där man skulle rimma på varandras namn. Alla hävdade att Magnus rimmade på Mange. Själv var jag tveksam. Stina rimmar på pina, flina, grina. Angelica rimmar inte på något och det var nästan rätt åt henne.
Jag hade ett par röda allväderstövlar när vi var nere i snicken en gång, jag sa att det var steppskor. Det var det inte. Men de klickade väldigt högt mot cementgolvet.
By rubbad
Angelica ja… och hennes bror….
Jag är fascinerad över hur mycket du minns. Vet redan mer om din barndom än min egen.
Ja de brukar säga det, jag vet inte varför det har fastnat så mycket konstiga smågrejer. Försökte egentligen spåna fram ett minne att skriva lite längre om men kom inte på något annat än små episoder som det inte fanns så mycket mer än såhär att skriva om.
En gång på lekis så ställdes frågan om man var höger- eller vänsterhänt. Vad jag var hade jag ingen aning om och hade inte hel koll på vilket som var vilket, man skulle i vilket fall räcka upp den handen man skrev med för att besvara frågan. Jag verkade vara den enda som tvekade och ville därmed dra safecardet att härma de andra helt enkelt, men då alla till höger och vänster om mig drog upp sin hand så tvekade jag fortfarande… Till slut räckte jag upp lite av båda och någon blev imponerad av att jag kunde skriva lika bara med båda.
Angelica och Johanna brukade leka häst på lekis. För att göra det mer naturligt (?) så föredrog de att göra detta iförda enbart trosorna. Där sprang de omkring och gneggade som om det inte fanns någon morgondag. Jag tyckte de var dumma i huvudet.
Haha, underbart Helena! Mer sånt!
Kan även tillägga att deras hästlekar provocerade mig i flera år efteråt. Jag har ett minne att jag till och med skrev det i ett brev till hon Terese i Borlänge och förklarade hur befängt det var.
Also, ett bord i lakrits låter ju fantastiskt!