Jag ber om ursäkt för mitt senaste inlägg, det var som Jim så korrekt påpekar att gå över gränsen. Vi återgår nu till bloggens vanliga, seriösa agenda. Nämligen min traumatiska barndom.

Jag älskade den här serien som barn, Denver the last dinosaur. Kan det BLI mer 80-tal? En grön dinosaurie med rosa solglasögon som väcks till liv i “nutid”, där han spelar elgitarr omgiven av neonskyltar i regnbågens alla färger. Noterade ni Polaroidkameran i klippet? Jag tror på fullaste allvar att det var det här introt som födde min fascination för Polaroid som håller sig kvar ÄN IDAG. Vi prenumererade på barnfilmer från ett företag som hette Video Pocket Klubben (japp, särskivningen ingår!). Deras repertoar bestod av förrutom Denver pärlor som Det var en gång… Rymden (från skaparna av En cell-sam historia), He-man, Super Mario Bros Super Show och diverse obskyr barnanime som Sandybell och Lady Oscar samt en salig blandning tjeckiska, ungerska och kroatiska barnfilmer ingen någonsin hört talas om. Tror även det var från den här klubben vi beställde vår enda tv-spelskonsol, en Famicomklon av märket Hitex. Den såg ut såhär:

Hitex

Problemet var att efter vi beställt den med några tillhörande likaledes piratkopierade spel var det lögn att hitta flera. För det första var utbudet av Famicomkassetter inte precis dignande i Orsa socken, och för det andra visste jag inte ens vad Famicom var på den tiden. Vi fick leva på kredden av att vi hade Super Mario Bros 3 lång före alla andra, och det var inte precis kattskit när man var sex år ska jag säga er! Jag minns till och med att Magnus Hansson, denna eviga Magnus Hansson, ifrågasatte sanningshalten i mina ord när jag hävdade att jag hade det. Otacksamheten i att ligga i framkant!

Innan jag åkte till Japan för ungefär två år sen var jag hemma i Viborg och rotade igenom mormors källare på jakt efter denna maskin, utan resultat. Planen var att återta den och köpa fan så jävla många Famicomspel i Tokyo att jag äntligen skulle känna någon sorts retroaktiv revansch mot den, såhär 20 år senare. Jag hittade den alltså inte och det grämer mig. Som det grämer mig.

Här kommer ett inlägg med otroligt hög töntstämpel. Det blir lite som i bloggarnas barndom när alla bara skrev om så intressanta ämnen som SINA KATTER. Med anledning av att Conny i nästa vecka ska iväg på kurs i Säffle eller Kristianstad eller liknande intetsägande ort och få sig ett mästarbrev (tryckarnas motsvarighet till att levla upp) och jag då ska bo i hans lägenhet för att se till katterna kommer här en presentation av dem.

Maja

Det sägs att Maja är extra kelig på måndagar. Det är alltså dagen efter att jag spenderat hela helgen tillsammans med dem och Conny i Norrtälje. Hon verkar leva i illusionen av att Conny och hon är ett par och jag bara nån scandal beauty, för att använda mammas uttryck, som kommer på helgerna och förlustar sig med hennes äkta man. Självklart blir hon lättad när vardagen kommer och hon återtar sin rättmätiga plats vid hans sida!

Maja som liten

Med undantag för måndagar är Maja inte speciellt sällskaplig. Hon finner ett lätt obehag inför beröring och tvättar sig maniskt bara man petat henne på tassen, den lilla divan. Men vi har skaffat ett hemligt supervapen mot detta beteende, en kattborste. Divig som hon är kan hon inte motstå lockelsen i nyborstad päls, om än motvilligt. Hur kan man tycka om en sån surkart, kanske ni undrar nu? Jo, det ska jag berätta. Maja är ofattbart gullig. Hon är randig med vita tassar och har stora jävla ögon i ett annars litet litet ansikte. Självklart är hon medveten om detta, det är väl därifrån divalaterna kommer kan jag tro. Vi är bägge lite olyckligt kära i Maja kan man säga.

Maja misstycker

Maja jamar inte mycket, men hon berättar gärna när hon misstycker genom att skälla. Att misstycka är det Maja gör mest. Hon misstycker mot att det flyger skator förbi fönstret, hon misstycker när man öppnar micron, nyser eller ställer till annat oväsen. Vi kallar det att hon skäller, det låter ungefär såhär: kekekeke.

Maja som riktigt liten

Måns

Måns är Majas lillebror. Det finns de som hävdar att katter är intelligenta och kloka varelser som gör som de vill på ett självständigt sätt. Dessa människor har uppenbarligen inte träffat Måns. Maken till pipig mammagris har världens sällan skådat! Intelligensen lämnar även den en del att önska. Han kommer på ett elegant sätt undan med detta genom att vara sanslöst kelig. Djur är enligt mig härligare ju dummare de är. Mina föräldrars hund Moa är ett utmärkt exempel på motsatsen. Hon är så smart att hon har skaffat sig en attityd! Ingen gillar en besserwisser, Moa! Nej, ögonen ska helst stå i kors i huvudet, då är djur som mest älskvärda.

Måns är även svartsjukt till sin läggning. Om Maja äter måste det förhindras! Om Maja ligger i knäet och blir klappad måste han tränga sig emellan! Om Maja ligger för sig själv och sover lägger hans sig helst OVANPÅ henne, för att liksom mästra henne.

Måns ligger ovanpå Maja

När Måns kom till oss såg han inte mycket ut för världen. Ett liten svart dammtuss med frissig päls. Han var ganska ful faktiskt. Pälsen är fortfarande inte lika högblank som Majas, men han har blivit riktigt stilig och panterlik med tiden. Underligt med tanke på att hans pappa Kruse är resultatet av en korsning mellan katt och tjur. Så det kan bli!

Måns som kattunge