Jag ber om ursäkt för mitt senaste inlägg, det var som Jim så korrekt påpekar att gå över gränsen. Vi återgår nu till bloggens vanliga, seriösa agenda. Nämligen min traumatiska barndom.
Jag älskade den här serien som barn, Denver the last dinosaur. Kan det BLI mer 80-tal? En grön dinosaurie med rosa solglasögon som väcks till liv i “nutid”, där han spelar elgitarr omgiven av neonskyltar i regnbågens alla färger. Noterade ni Polaroidkameran i klippet? Jag tror på fullaste allvar att det var det här introt som födde min fascination för Polaroid som håller sig kvar ÄN IDAG. Vi prenumererade på barnfilmer från ett företag som hette Video Pocket Klubben (japp, särskivningen ingår!). Deras repertoar bestod av förrutom Denver pärlor som Det var en gång… Rymden (från skaparna av En cell-sam historia), He-man, Super Mario Bros Super Show och diverse obskyr barnanime som Sandybell och Lady Oscar samt en salig blandning tjeckiska, ungerska och kroatiska barnfilmer ingen någonsin hört talas om. Tror även det var från den här klubben vi beställde vår enda tv-spelskonsol, en Famicomklon av märket Hitex. Den såg ut såhär:
Hitex
Problemet var att efter vi beställt den med några tillhörande likaledes piratkopierade spel var det lögn att hitta flera. För det första var utbudet av Famicomkassetter inte precis dignande i Orsa socken, och för det andra visste jag inte ens vad Famicom var på den tiden. Vi fick leva på kredden av att vi hade Super Mario Bros 3 lång före alla andra, och det var inte precis kattskit när man var sex år ska jag säga er! Jag minns till och med att Magnus Hansson, denna eviga Magnus Hansson, ifrågasatte sanningshalten i mina ord när jag hävdade att jag hade det. Otacksamheten i att ligga i framkant!
Innan jag åkte till Japan för ungefär två år sen var jag hemma i Viborg och rotade igenom mormors källare på jakt efter denna maskin, utan resultat. Planen var att återta den och köpa fan så jävla många Famicomspel i Tokyo att jag äntligen skulle känna någon sorts retroaktiv revansch mot den, såhär 20 år senare. Jag hittade den alltså inte och det grämer mig. Som det grämer mig.
By rubbad
Jag gråter nästan lite över Hitex-förlusten.
Om du mot förmodan hinner hitta den innan November kan jag köpa på mig en hög spel åt dig.
Jag ska ju hem till Dalarna i helgen så jag kan leta lite mer!
Woot!
Och en film om en brud som kanske hette Wendy och hon hade ett rockband (snälla flickor). Deras rivaler hette “The misfits” eller nåt sånt.
Måste googla…
BLOGGA!! Jag KRÄVER det! Hör du de, KRÄÄÄÄVER!!
Jag fyller faktiskt år i morgon och då är det jag som bestämmer.
Vad fint att jag PRECIS NU publicerade ett nytt inlägg!
Jag minns också att det var lite svårt att bli trodd när man kom till skolan och sa att man spelat super mario bros 3 hos sin kusin långt innan nån annan hade det.