Internet är inte längre detsamma som det internet jag en gång lärde mig att älska. Jag säger inte att det är sämre, men det är utan tvekan annorlunda. Sen jag fick min iPhone har jag på allvar förstått innebörden av mobilt internet. Jag lyssnar på Spotify på bussen, kollar Facebook i sängen och Twittrar på tunnelbanan. Annat var det när jag var grabb.
För 12-13 år sedan när jag tog mina första stapplade steg på motorvägen vi idag känner som internet var den mer lik en skumpig och otillgänglig grusväg i urskogen som bara infödingarna kände till. Efter fyra års tjat hade jag äntligen fått en dator av mina föräldrar. Min syster gick på gymnasiet och hade surfat på skolan. Jag minns att hon ritade på ett papper hur internet såg ut. Eller ja, egentligen hur Netscape såg ut. (När jag nu sitter här och svär långa fantasifulla haranger över Internet Explorers renderingsbuggar är det svårt att tänka sig att det fanns en tid när det ansågs vara den bra webbläsaren.) Jag lyssnade storögt på min syster. Till datorn följde en månads gratis uppkoppling. Det här var på den tiden när en timmes modemtid kostade sex kronor. En krona per tio minuter. Siffrorna är etsade som gravyr i min hjärna, för efter gratismånaden stack kostnaden iväg. Efter ett halvår tröttnade mina stackars föräldrar på att betala och på att telefonlinjen alltid var upptagen. De sa upp vårt abonnemang. Jag var så förkrossad som ett ungt tonårshjärta kan bli. Strax efter det började jag på högstadiet och lyckan var återställd när de skaffade ADSL i datorsalen.
Annars satt man på 28.8k-modem och harvade. Conny pratar ofta om att dagens ungdomar borde tvingas sitta i karantän på 28.8k-modem ett år innan de får tillgång till snabbare internet. Jag tycker han är väl hård, 56k borde vara tillräckligt för att de ska förstå vårt lidande och vara tacksamma.
Internet var något av en hemlig klubb på den tiden. Inget Facebook där alla samt deras moster är registrerade. Jag har hört att de första internetleverantörerna såg en tydlig nedåtkurva i belastningen torsdagar klockan nio. Då kopplade alla nördar ner för att titta på Arkiv X.
Vad gjorde man då online innan sociala nätverk, bloggar eller ens Aftonbladet.se fanns? Vissa hängde på BBS:er. Jag var aldrig så häftig. IRC var mitt första och svåraste beroende, och jag är fortfarande fast. Jag har aldrig förstått varför folk slutade irca. MSN kom in i bilden och så tyckte alla att det räckte som kommunikationskanal. Jag håller inte med. Det som gör IRC är gruppsamtalet. Ingen press på att svara, man bara slänger sig in i diskussioner när andan faller på. Det är fint tycker jag och Facebook har blivit en viss ersättare men det känns inte lika tillbakalutat. Man kan, eller kunde innan det blev så glest med folk där, dessutom träffa nya människor på IRC. Vem träffar nya människor på Facebook? Inte jag. Men i och med detta att alla och deras mostrar finns på nätet kanske man inte längre känner ett behov av att skapa nya kontakter online?
Så betuttad är jag i webben att jag faktiskt jobbar med skiten. Jag minns hur det första fröet sattes. Det var en vinterkväll i nådens år 1996 och mellanstadiedisco i Viborgs bystuga. Jag låg hemma med svårartad förkylning. Förkrossad över detta faktum då min dåvarande förälskelse skulle till discot. Som tröst plockade jag upp senaste numret av PC för alla och läste en nybörjarguide till html. Jag är så glad Gustaf, att jag tvingades välja html framför dig den där kvällen. För lets face it, den kärleken har visat sig vara bra betydligt ståndaktigare.
Avslutningsvis en film, för ibland kan man behöva en reality check.
By rubbad
Det är som vackert på nåt vis!
Vilka retrominnen och flashbacks som dyker upp när man läser detta.
Helt underbart! Klart värt att läsa såhär på arbetstid
Kom ihåg att jag såg Super Mario Brothers “The Real Movie” på båten mellan
Göteborg och London när jag var liten. Av nån anledning så kom den aldrig på
biografen i Sverige.
Hoppas du håller bloggen någorlunda ajour eftersom den knäcker det mesta
i rolig läsning
Roligt att höra! Jag försöker skriva några inlägg i månaden, varav ett med någorlunda “substans” i den mån man kan tala om det på den här bloggen.
Du är min hjälte Stina.
Jag rodnar!
KÖP KÖP KÖP!!!
Och skulle det där diademet med rosen på ( i nån form av buteljgrön sammet) finnas kvar (helst på rea) så vill jag ha det oxå.
Du skriver verkligen bra. I like it.
Also, det går absolut fortfarande att träffa nya människor på IRC. Så sent som för två helger sen hade jag ~24 IRC-människor i min lägenhet, bara fyra av dom hade jag träffat förut (och tre av dom bara en eller två gånger innan). Det gäller bara att våga sig bort från dalnet.
IRC är verkligen överlägset MSN på alla sätt och vis, förutom möjligen om man ska föra över filer.
Och det känns bra i hjärtat att jag inte är den enda som minns exakt när X-Files sändes på TV. Tills dom där senare säsongerna kom och det flyttade till någon sämre sändningstid för att folk tappat intresset vill säga.
Det glädjer mig att höra, både om mina talanger och att det går att träffa folk på IRC! Jag kanske får våga mig ut i den djupa IRC-basängen utanför den kissvarma DALnet-poolen.