Jag har försummat den här bloggen den senaste tiden. Det finns inget värre än bloggar där folk skriver att de försummat bloggen. Den här bloggen är hemsk.
Jag har en fullgod anledning att försumma den här hemska bloggen. Jag har sagt upp mig och fått ett nytt jobb och en hel hög med nya ansikten och namn som ska paras ihop och memoreras, varav de flesta är Nils och Erik. Det är datorer som ska installeras och roller som ska hittas och i värsta fall spelas. Det är med andra ord mycket nu.
När jag går till mitt nya jobb passerar jag en biograf där de affischerar för filmen Flickan som lekte med elden. Jag har fått berättat för mig att dessa filmer och böckerna de baseras på är omåttligt populära, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Jag har inte sett filmerna, men jag har lyssnat på böckerna och jag har svårt att förstå detta. De är spännande, visst är de det. Utöver spänningen har jag svårt att hitta någon långvarig behållning. Att en bok är en sidvändare är inte alltid en kvalitetsgarant, snarare tvärtom. Att det är svårt att bara äta ett chips betyder inte att det är en hållbar och hälsosam kost på lång sikt. Vissa vill förklara böckernas popularitet med det starka persongalleriet. Den asociala datahackern Lisbet Salander är en så fascinerande och udda figur, menar man. Ursäkta, men plattare och ointressantare personporträtt än Lisbet Salander och Mikael Blomqvist får man leta efter!
Salander är svarthårig, piercad med perfekt kropp trots att hon bara äter snabbnudlar, eller kanske just därför? Hon är bisexuell, asocial, mystisk och hård. Ingen kommer henne inpå livet. Hon är datasnille. Hon älskar sex men hatar känslor. Hon har, och håll i er nu, fotografiskt minne! Nu kommer en spoiler men jag förutsätter att ni skiter i det. I slutet av en av böckerna gör hon och hennes hackerkompisar en kupp som gör henne ekonomiskt oberoende. Men självklart stjäl hon bara från de onda maffiakillarna! Hon är alltså ekonomiskt oberoende och köper sig en fet jävla våning på Mosebacke. Det låter som historierna man hittade på till sina Barbiedockor. En rolig grej är att när Lisbet googlar använder hon plustecken i sökningen. Man tycker att en sådan överlägsen hjärna borde veta att plustecken i sökningar gjordes oanvändbara ungefär när Altavista gick i graven!
Hur som helst, den enda som lyckas komma Lisbet Salander inpå livet är förstås supermannen Michael Blomqvist. Jag minns inte hur hans utseende beskrivs, men han måste vara något adonisliknande eftersom samtliga kvinnor i boken fullständigt vräker sina vaginor över honom. Gamla som unga, ingen kan motstå hans utstrålning. Han är ett typexempel på när en författares privata fantasier tillåts ta lite för stor plats i historien.Vad Stieg Larsson inte verkar ha förstått är att den personen man faktiskt är oftast är mycket intressantare än den man skulle vilja vara. Någonting jag själv endast har förstått på ett intellektuellt plan, det är svårt att få hjärtat med på noterna. Perfekta personer är ointressanta på samma sätt som utopier är ointressanta.
By rubbad
Jasså det blev en bokblogg till slut ändå? När du ändå är inne på att såga grejor som är populära men egentligen kassa borde du göra upp med true blood och new moon och den karusellen. Eleverna vet inga bättre böcker. Jag tycker det är lite trist, jag vill ju liksom stå på populärkulturens sida och inte vara en elitistisk boksnobb, men när populärkulturen är så jävla dålig, vad ska man ta sig till?
Well spoken!
Jag tyckte väl huvudsakligen Män som hatar kvinnor var rätt dålig för att jag aldrig fattat deckare, men karaktären Lisbet (vore hon så alternativ och ond hade hon nog bytt namn) gör mig bara trött.
Hon påminner mig om dom där som står i labben i kriminalserier, Greg i C.S.I. (som förvisso är en ok karaktär i övrigt) och tjejen i NCIS, vad hon nu kan tänkas heta. Varför ska nördar inte bara se ut som om dom lyssnar på Marilyn Manson dagligen, utan också göra det?
Jag känner att jag, som “alternativ” (jag hatar det ordet) nörd, kastar lite sten i glashus här, men jag hade nog inte tagit åt mig om jag inte varit jag. Jag är faktiskt den enda på IT-avdelningen på mitt jobb som klär mig i princip enbart i svart. Det är jag som sticker ut, inte tvärtom. Men tydligen är det inne med någon form av alternativ nörd-karaktär, så en sån måste stoppas in i var och varannan tvserie/bok/film.
Men mest tycker jag deckare är tråkiga..
Jag läste den där “män som hatar kvinnor” (fick den i present). Visst det tog tag i en men samtidigt var den lååångtråkig med alla sina partier om hur man driver en tidning!
GUUUD SÅ TRÅKIGT!
Jag tycker att Lisbet är en ganska cool figur när alla andra brudar som visas i tv är
1. Jävla Anna Anka
2. Hon 14-barnsmamman som inte fattar att det sket sej redan när hon klämde ur sej de första 6 barnen.
3. Alla äckelbrudar i Top Model
Men det som verkligen saknas i tv är ett stolt fläskberg som det inte är synd om, som får killar inte rester, som är smart och klär sej snyggt.
Som avslutning på det här eländiga inlägget måste jag säga att stieg larsson-filmerna var underhållande och värda en hundralapp på bio.