Halloween kom och gick ganska obemärkt hos mig i Högdalen. Inga barn hotade mig till livet om de inte fick hasch (vilket jag antar är traditionen i betongförorten). Snart är det 30:e november och Anders har namnsdag. När jag växte upp i Orsas avkrokar hade vi inte Halloween, men vi hade Andersdagen. Den viborgska traditionen bjöd alla ungar att denna dag klä ut sig till oigenkänlighet, gärna med attributen lösnäsa, slokhatt, pälsrock och ibland solglasögon och gå runt i grannskapet och knacka dörr. Detta kallades för att gå rädekall och målet var i vanlig ordning att komma över gratis godis. Till skillnad från påskkärringarna förväntades ingen motprestation av rädekallarna i form av färggranna kort eller dylikt trams. Man bara stod i farstun och glodde. Problem uppstod när man gjorde misstaget att knacka på någon nyinflyttad utbölings dörr. De fattade såklart inte ett jota av vad om försegick. Plötsligt står en skock osnutna småungar utspökade som luffare och glor i farstun. Säger inget. De måste undrat vad för inavlad håla de flyttat till. Samma problem fick man om man blev girig i sin godisjakt och sökte sig utanför Viborgs gränser, till Oljonsbyn eller Maggås. När jag googlar på rädekall hittar jag ingenting. Om vi inte hade flera foton på rädekallar hemma hos mamma och pappa skulle jag nästan tro att jag drömt alltsammans.