ICA har alltid öppet till 22.00, även på julafton. Leffe står vid frysdisken. Förpackningarna trängs med sina löften om traditionella recept och genuina smaker. Som farmor lagade dem. Leffe plockar upp Findus Jultallrik i pappförpackning. Det är ju ändå julafton, tänker han och lägger den i korgen. På vägen till kassorna går han förbi drickaavdelningen och låter ett sexpack Mariestad göra jultallriken sällskap. Framme vid kassan blippar kassörskan in ölen och den frysta maten.
- Det blir åttiotvå kronor.
- Jag ska ha en dosa Ettan också.
Kassörskan suckar. Hon trycker på skärmen för att ändra och sträcker sig för att plocka ner en snusdosa från hyllan ovanför kassan och blippar in den också.
- Var det bra så då?
- Ja, säger Leffe. Det var bra så.
- Hundratjugotreochfemtio.
- Ursäkta?
- Etthundratjugotre och femtio, upprepar tjejen, högre den här gången.
- Jaha ja det har ju blivit så dyrt med snus. Leffe rotar i börsen och plockar upp en hundring och en tjuga.
- Och så tre och femtio, suckar tjejen och håller fram handen över disken. Hennes blick ser förbi honom, ut i intet.
- Ja jag verkar… verkar inte ha några mynt.
- Har du kort då?
- Ja, men jag vet inte… Leffe tycker inte om att använda kortet i affären. Han tar ut kontanter ur bankomaten en gång i veckan. Om man använder kortet när man handlar har man ju ingen aning om hur mycket som finns kvar.
- Du kan dra det i dosan där, säger hon och lägger tillbaka sedlarna på disken utan att möta hans blick. Leffe petar med klumpiga fingrar upp kortet ur plånboksfacket. Egentligen vill han inte, men drar det ändå. Maskinen tjuter.
- Remsan inåt, säger hon, en inövad replik. Han tittar på kortet, vänder det och drar igen. Inget tjut den här gången. Kön bakom honom har växt. Leffe tittar efter ölen som ligger längst ned på det snurrande bandet och svettas i sin varma vinterjacka. Han är så sugen på en kall öl.
- Ja du kan slå koden nu?
- Va?, säger Leffe, som väckt ur en dröm.
- Koden! Kan du slå den?
- Koden, jaha är det… samma som? Ja få se då, säger Leffe och trycker in ett-nio-fem-noll på dosan.  Han har valt koden själv. Det är hans födelseår. Så man kommer ihåg den.
- Sen grön knapp.
- Jaha ja, säger Leffe och trycker på den gröna knappen. Tjejen håller handen ovanför kvittomaskinen och väntar på att kvittot ska skrivas ut. Leffe går ner till bandet. Han har glömt att ta kasse. Egentligen vill han inte prata mer med den irriterande kassörskan men han måste ju ha en påse. Hon har redan börjat slå in varorna för nästa kund.
- Ja, förlåt, jag glömde ta en kasse?
- Ja men ta en bara! Leffe rycker till inför hennes gälla röst. Han vill be om ursäkt men låter bli. Istället lommar han tillbaka i kön och famlar med plasten tills han får upp en ensam påse. De andra kundernas blickar bränner hans krökta nacke. De har väl bråttom hem förstås, till familjerna som väntar på Aladdinaskar och senapssill eller vad de blivit skickade i sista stund för att köpa. Han packar kassen med Findus Jultallrik, Mariestads och Ettan Lös. Han kunde ha burit allting utan påse förstås, men vill inte gärna skylta med sexpacket.

Det är halt ute, har precis fryst till på backen. Leffe måste gå med stela ben för att inte halka. Förbi förortens betongklossar som trots sin hårda yta ändå verkar så inbjudande med adventsstakar och stjärnor som lyser i fönstren. Han tittar upp mot sitt eget fönster. Där finns också en adventsstake, men den är inte tänd. Blir så jävla dyrt på elräkningen i längden. Och man ser den ju ändå inte när man inte är hemma. Det var ju annat när Ann-Marie fortfarande bodde kvar förstås.

Hallen är mörk och ljudet av vinterkängorna på parketten studsar mot väggarna. Han går runt i alla rum för att se så att allting är som vanligt. I sovrummet passar han på att tända ljusstaken, men släcker den igen. Den ser man ju ändå inte från köket. Leffe ställer in jultallriken i microvågsugnen och slår på tvn medan han väntar på plinget. På fyran går en repris av Leilas jul. Leila rör i en smet och flirtar mot kameran. Ett förbannat fint fruntimmer det där. När micron plingar går han in till köket och plockar ur hörnskåpet fram en flaska Explorer och snapsglaset som står brevid. Ölen behöver han inget glas till. Han bär in allting till soffbordet. Jultallrikens köttbullar är maskinellt rullade och smakar inte just någonting. Prinskorvarna är ganska goda men små, inte alls som de Ann-Marie brukade göra. Han fyller snapsglaset till bredden. Spriten skulle förstås varit kyld men det är inte så noga. Så försiktigt han kan lyfter han glaset mot tvn och mot Leila som ställer in en kakform i ugnen.
- Skål då, säger han. Hejdar sig.
- Och god jul Leffe, lägger han till och sveper innehållet. Det bränner till i svalget, magen och själen.

Vid tiotiden går han och lägger sig. Han tänker på kassörskans hårda röst innan han somnar. Han hade inte behövt den där påsen trots allt. I fönstret lyser den släckta ljusstaken.

By rubbad