Det går inte en dag nu utan att jag tänker på våren. Jag tänker på att sitta på tunnelbanan vid Enskede gård och förbluffas av de ilsket gröna träden. Små knoppar, smaklöst gröna. Jag tänker på att stå på min patetiska lilla balkong och titta på den av föroreningar och avgaser färgade solnedgången över betongkåkarna. Tänk att känna solen i ryggen, första gången på året den faktiskt värmer jackan. Tänk när de sopar gatorna, torr asfalt kantad av det där vårgruset jag inte vet var det kommer ifrån. Tänk att känna asfalt under fötterna istället för isblandad, brun snömodd. Tänk att kunna gå normalt, utan pingvinstela pinnar till ben och stappliga steg för att inte halka. Tänk att ta den första utomhusölen innan det egentligen är tillräckligt varmt. Tänk att ta av sig jackan på vägen till jobbet för första gången. Våren ska komma som en käftsmäll. Den ska ta i ända från tårna och explodera i grönska och växtkraft. Jag ska stå handfallen och se på.

- Ja, det är Stina, svarar jag i telefon för jag heter så. Eller egentligen inte alls. Jag heter Christina. Christina. Jag förstår rent intellektuellt att det är mitt namn, men det är som en bekant man har från jobbet. En kund man har haft några möten med och som man kan mingla fem minuter med på en fest, men ingen man går och tar en fika med. Eller Christina är som en fin kostym, det är trevligt att ha den på sig för en kväll och man kanske till och med känner sig lite snygg i den, men när man går förbi en spegel känner man knappt igen sig själv. Christina är inget man har på sig i soffan en bakislördag. Stina däremot, det är är urtvättade jeans och en bekvämt stor t-shirt. Ända sen jag kan minnas har jag kallats för Stina. När pappa bestämde att jag skulle döpas till Christina var det med mammas förbehåll att jag “absolut inte fick kallas för Stina”. Vad hände där?

Jag har länge tyckt att Stina är ett oändligt mesigt namn. Det tycker jag väl fortfarande – det är det pysiga S:et och det stickiga I:et som gör det. Insikten av att jag faktiskt inte är så mycket ballare än mitt namn har fått mig att acceptera det.

Jag gillar namn. Tanken på att det finns ett ord för just MIG (ja, dig också för all del), är lite häftigt. Det finns en gammal föreställning om att veta någons sanna namn ger makt över den personen. I Bibeln driver Jesus ut en demon ur en besatt man genom att säga demonens namn och sagan om Rumpelstiltskin handlar om en prinsessa som måste gissa ett trolls namn för att slippa ge honom sitt förstfödda barn. Jag tänkte på det när jag var på anställningsintervju för mitt nuvarande jobb. Jag var på tre intervjuer innan jag fick jobbet, och det var först då som jag presenterade mig som Stina för mina arbetskamrater. Innan det använde jag Christina som en sköld, en mask av hårdhet och professionalitet.

Det händer ändå att folk på jobbet kallar mig för Christina. Nästan alltid är det någon jag inte har daglig kontakt med, och det kan jag förlåta. Det kan kännas väl familjärt att kalla en kollega vid smeknamn, lite gosigt sådär. Sen finns det de jag pratar mycket med, men som av någon anledning inte “gör” namn. Har ni tänkt på det, att vissa människor väldigt sällan tilltalar andra med namn? De avslöjar sig för mig eftersom de, när de väl säger mitt namn, alltid väljer Christina. Det låter så komiskt! “Vad kallade du mig?”, får jag lust att säga.

Sen är det stavningen. Alltid när jag uppger mitt namn för någon som ska mata in det i ett system måste jag förklara hur det stavas. “Christina, med CH”. Ibland orkar jag inte och då skriver de oftast in Kristina. Om Christina skaver vid sömmarna är Kristina rena maskeradkostymen. Att två bokstäver kan vara så betydelsebärande.

Mitt andranamn är Anna. Detta är för mig totalt likgiltigt. Ett poänglöst namn jag lika gärna kunde kapa bort, som en blindtarm. Det har ingen personlighet eller stuns alls. Anna. Se, ni såg det knappt där, inpetat mellan två meningar. Jag har inte ens en bild av hur Anna är. Är inte andranamn föräldrarnas chans att vara galna och ha lite roligt? Mina föräldrar såg inte riktigt den möjligheten! Det enda Anna har på sin sida är att det är ett palindrom. (Ett skitpalindrom)

Sen har vi ju Nisse också, som jag faktiskt identifierar mig med mer än Anna. Mer om det en annan gång kanske…