- Ja, det är Stina, svarar jag i telefon för jag heter så. Eller egentligen inte alls. Jag heter Christina. Christina. Jag förstår rent intellektuellt att det är mitt namn, men det är som en bekant man har från jobbet. En kund man har haft några möten med och som man kan mingla fem minuter med på en fest, men ingen man går och tar en fika med. Eller Christina är som en fin kostym, det är trevligt att ha den på sig för en kväll och man kanske till och med känner sig lite snygg i den, men när man går förbi en spegel känner man knappt igen sig själv. Christina är inget man har på sig i soffan en bakislördag. Stina däremot, det är är urtvättade jeans och en bekvämt stor t-shirt. Ända sen jag kan minnas har jag kallats för Stina. När pappa bestämde att jag skulle döpas till Christina var det med mammas förbehåll att jag “absolut inte fick kallas för Stina”. Vad hände där?
Jag har länge tyckt att Stina är ett oändligt mesigt namn. Det tycker jag väl fortfarande – det är det pysiga S:et och det stickiga I:et som gör det. Insikten av att jag faktiskt inte är så mycket ballare än mitt namn har fått mig att acceptera det.
Jag gillar namn. Tanken på att det finns ett ord för just MIG (ja, dig också för all del), är lite häftigt. Det finns en gammal föreställning om att veta någons sanna namn ger makt över den personen. I Bibeln driver Jesus ut en demon ur en besatt man genom att säga demonens namn och sagan om Rumpelstiltskin handlar om en prinsessa som måste gissa ett trolls namn för att slippa ge honom sitt förstfödda barn. Jag tänkte på det när jag var på anställningsintervju för mitt nuvarande jobb. Jag var på tre intervjuer innan jag fick jobbet, och det var först då som jag presenterade mig som Stina för mina arbetskamrater. Innan det använde jag Christina som en sköld, en mask av hårdhet och professionalitet.
Det händer ändå att folk på jobbet kallar mig för Christina. Nästan alltid är det någon jag inte har daglig kontakt med, och det kan jag förlåta. Det kan kännas väl familjärt att kalla en kollega vid smeknamn, lite gosigt sådär. Sen finns det de jag pratar mycket med, men som av någon anledning inte “gör” namn. Har ni tänkt på det, att vissa människor väldigt sällan tilltalar andra med namn? De avslöjar sig för mig eftersom de, när de väl säger mitt namn, alltid väljer Christina. Det låter så komiskt! “Vad kallade du mig?”, får jag lust att säga.
Sen är det stavningen. Alltid när jag uppger mitt namn för någon som ska mata in det i ett system måste jag förklara hur det stavas. “Christina, med CH”. Ibland orkar jag inte och då skriver de oftast in Kristina. Om Christina skaver vid sömmarna är Kristina rena maskeradkostymen. Att två bokstäver kan vara så betydelsebärande.
Mitt andranamn är Anna. Detta är för mig totalt likgiltigt. Ett poänglöst namn jag lika gärna kunde kapa bort, som en blindtarm. Det har ingen personlighet eller stuns alls. Anna. Se, ni såg det knappt där, inpetat mellan två meningar. Jag har inte ens en bild av hur Anna är. Är inte andranamn föräldrarnas chans att vara galna och ha lite roligt? Mina föräldrar såg inte riktigt den möjligheten! Det enda Anna har på sin sida är att det är ett palindrom. (Ett skitpalindrom)
Sen har vi ju Nisse också, som jag faktiskt identifierar mig med mer än Anna. Mer om det en annan gång kanske…
By rubbad
Ibland funderar jag på mitt namn och undrar vem jag är. Antar att jag inte är ensam då.
What, Nisse?
“Anna” betyder mycket för mig på flera sätt, men du har onekligen ingenting med dom att göra.
Det finns tydligen svårigheter med mitt namn, då folk allt för ofta säger “Jaha, du heter Lena” eller “Kom Helen, så ska jag visa en sak”. Jag får antingen finna mig i att de inte tilltalar mig vid mitt riktiga namn, eller stå och idiotiskt komplettera dem med “-NA… HeleNA”. Hur svårt kan det vara egentligen?! Helen tycker jag är ett helt annat namn dessutom, när a försvinner så blir det som avhugget där.
Jag har dessutom även stött på människor som fått den övertydliga kompletteringen, men ÄNDÅ kallar mig för Helen. Vad är grejen med det egentligen?
På arbetsplatser har det sedan dessutom kommit att sprida sig, då den som faktiskt vet mitt riktiga namn i sin tur går till de andra och presenterar mig som något jag inte heter. Det kändes märkligt. I min tysthet fortsatte jag alltid att lägga till ett “na… jag heter Helena” och fälla en tår inombords.
Så bra! Känner precis igen mig, i allt! Det där med CH, att man ibland inte orkar bry sig när de stavar med K. Jag kallades Tina när jag var liten…Kicki i skolan, det har jag tack och lov kommit ifrån förutom på jobbet (inte bra, vill ju inte gå på högstadiet hela mitt liv). Är inte Kicki längre, bara hos äldre vänner. Jag har blivit Stina, den där myströjan som sitter så bra. Inte stickiga Kicki, som har en roll som gjordes under 1900-talet och som inte längre passar.
Tycker att det är roligt med Christina bland, att bli kalla det… Det är som att det är någon annan, ibland reagerar man inte. Ett namn som användes när mamma var lite argare än vanligt CHRISTINA!!
Svara i telefon är jättesvårt, håller på lär mig nu. Blir mycket “Hallå” för enkelhetens skull.
Och Anna… jo, efter mormor och mamma.
Bra skrivet hur som helst, som vanligt
Tack tack!
Haha, vad lustigt att du också heter precis Anna Christina!
He he ja det var faktiskt riktigt lustigt
Tänkte på det där med Nisse också…jag har ju också gått under ett mans namn hemma nämligen Palle. He he fasen! Det är mycket som kommer med detta namn tydligen.