När jag var i elvaårsåldern började jag låta. Ett tonlöst hummande från längst ned i halsen. Ju dovare ljudet blev desto bättre kändes det. Det var som att det kliade någonstans mellan gomspenen och “adamsäpplet” och det enda som kunde göra bot på detta var vibrationen av hummandet. Precis som ett eksem är omöjligt att låta bli att klia på var det omöjligt för mig att sluta låta. Jag kunde inte förklara det för någon. Mamma blev förstås orolig, till den grad att hon blev förbannad på mig. “Vad håller du på med unge?!” Jag, som inte ens visste själv, svarade att jag “nynnade”. “Det var en jävla konstig låt”, tyckte hon. Precis som när jag drog väldigt djupa andetag i min farbrors bensinstinkade garage visste jag att det var något fel och lite förbjudet jag gjorde. Jag vet inte om fler än mamma märkte det. Jag slutade ju inte humma på skoltid. Den enda gången någon påpekade det var efter att vi tittat på en film i klassrummet. I skydd av mörkret pressade jag fram några tvångsmässiga hum. Sanna, en ny och därmed automatiskt utstött tjej i klassen, frågade när lyset tändes om det var jag som låtit. Jag minns inte vad jag svarade.

Så här höll jag på i ett halvår eller år, tills det helt plötsligt bara slutade. Jag gjorde inget för att sluta själv, det bara hände. Senare fick jag andra tvångstankar, som att saker och ting i högst möjliga mån måste göras ett jämnt antal gånger. Jag hade också en idé om att allting strålade ut osynliga ljusstrålar i en viss riktigt som man måste undvika. Första året i Stockholm tvättade jag händerna orimligt ofta, jag var helt fnasig. Jag är lyckligtvis relativt fri från tvångsbeteenden nu, men betyder det här att jag är latent OCD? Eller är liknande tendenser något vanligt i puberteten?