När jag var i elvaårsåldern började jag låta. Ett tonlöst hummande från längst ned i halsen. Ju dovare ljudet blev desto bättre kändes det. Det var som att det kliade någonstans mellan gomspenen och “adamsäpplet” och det enda som kunde göra bot på detta var vibrationen av hummandet. Precis som ett eksem är omöjligt att låta bli att klia på var det omöjligt för mig att sluta låta. Jag kunde inte förklara det för någon. Mamma blev förstås orolig, till den grad att hon blev förbannad på mig. “Vad håller du på med unge?!” Jag, som inte ens visste själv, svarade att jag “nynnade”. “Det var en jävla konstig låt”, tyckte hon. Precis som när jag drog väldigt djupa andetag i min farbrors bensinstinkade garage visste jag att det var något fel och lite förbjudet jag gjorde. Jag vet inte om fler än mamma märkte det. Jag slutade ju inte humma på skoltid. Den enda gången någon påpekade det var efter att vi tittat på en film i klassrummet. I skydd av mörkret pressade jag fram några tvångsmässiga hum. Sanna, en ny och därmed automatiskt utstött tjej i klassen, frågade när lyset tändes om det var jag som låtit. Jag minns inte vad jag svarade.
Så här höll jag på i ett halvår eller år, tills det helt plötsligt bara slutade. Jag gjorde inget för att sluta själv, det bara hände. Senare fick jag andra tvångstankar, som att saker och ting i högst möjliga mån måste göras ett jämnt antal gånger. Jag hade också en idé om att allting strålade ut osynliga ljusstrålar i en viss riktigt som man måste undvika. Första året i Stockholm tvättade jag händerna orimligt ofta, jag var helt fnasig. Jag är lyckligtvis relativt fri från tvångsbeteenden nu, men betyder det här att jag är latent OCD? Eller är liknande tendenser något vanligt i puberteten?
By rubbad
Det där med ljusstrålarna kan jag ta på mej eftersom jag skrämde dej med fjärrkotrollen till tv.
Även jag var tuvngen att gära saker att jämt antal gånger, eller så att saker skulle kännas “jämna”. Om jag råkade ta ett hårt steg med högerfoten, eller gick på en skarv, var jag tvungen att ta göra likadant med vänsterfoten, men när jag gjorde det hade ju högerfotskänslan ebbat ut en aning och vänster var då i ledning, så jag fick ta ett lite lättare steg med höger. Varpå vänster ebbat ut, osv tills jag kom fram.
Dessutom hade jag ju mitt vansinniga uppdelande av alla ord och meningar i grupper om två, tre, vyra och fem. “jag äte rko rvt ill mid dag” såg det ut i mitt huvud i tre års tid (ofta stämde det inte utan jag fick börja räkna med mellanslag, punkter och uttal för att få det att “gå jämnt ut”). Jag tror det berodde på att jag hade lärt mig prata baklänges med denna metod, sedan tog den kontrollen, liksom.
Sitter här och läser några sporadiska inlägg från din blogg och har skrattat högt både en och två gånger. Det är väl det man får nöja sig med nu när du verkar slutat skriva… Jag vet att det är nästan förbjudet att börja tjata om det, vill egentligen mest påvisa min uppskattning av dina skriverier.
Åh tack tack tack! Jag har verkligen inte slutat skriva, det är bara så mycket nu. Det kommer mera!
HALLÅÅ! BLOGG JÄVLA SKITUNGE!
blogga menar jag givetvis.
När jag får en timme till övers så ska jag!!