Nu är det officiellt! Jag har vunnit pris i Knittys fototävling för 2009! De flesta av er vet redan det här men jag vill gärna ta tillfället i akt att skryta lite mer. Knitty.com anordnar varje år en fototävling där de deltagande fotar något de stickat efter ett Knittymönster och de 12 bästa bilderna bli publicerade i deras kalender. Jag har vetat sen några veckor att jag kommit med men det var först igår de publicerade vinnarna (nästan längst ner på sidan). Efter att ha tittat på alla bilder blev jag om möjligt ännu mer glad och hedrad. De andra vinnande bidragen är otroliga! Kan bli en utmaning att vinna förstapris (framsidan och en assload av garn!) nästa år som jag tänkt.

Här är min bild som representerar juni månad. Ni har sett den förrut!

Krabban

Internet är inte längre detsamma som det internet jag en gång lärde mig att älska. Jag säger inte att det är sämre, men det är utan tvekan annorlunda. Sen jag fick min iPhone har jag på allvar förstått innebörden av mobilt internet. Jag lyssnar på Spotify på bussen, kollar Facebook i sängen och Twittrar på tunnelbanan. Annat var det när jag var grabb.

För 12-13 år sedan när jag tog mina första stapplade steg på motorvägen vi idag känner som internet var den mer lik en skumpig och otillgänglig grusväg i urskogen som bara infödingarna kände till. Efter fyra års tjat hade jag äntligen fått en dator av mina föräldrar. Min syster gick på gymnasiet och hade surfat på skolan. Jag minns att hon ritade på ett papper hur internet såg ut. Eller ja, egentligen hur Netscape såg ut. (När jag nu sitter här och svär långa fantasifulla haranger över Internet Explorers renderingsbuggar är det svårt att tänka sig att det fanns en tid när det ansågs vara den bra webbläsaren.) Jag lyssnade storögt på min syster. Till datorn följde en månads gratis uppkoppling. Det här var på den tiden när en timmes modemtid kostade sex kronor. En krona per tio minuter. Siffrorna är etsade som gravyr i min hjärna, för efter gratismånaden stack kostnaden iväg. Efter ett halvår tröttnade mina stackars föräldrar på att betala och på att telefonlinjen alltid var upptagen. De sa upp vårt abonnemang. Jag var så förkrossad som ett ungt tonårshjärta kan bli. Strax efter det började jag på högstadiet och lyckan var återställd när de skaffade ADSL i datorsalen.

Annars satt man på 28.8k-modem och harvade. Conny pratar ofta om att dagens ungdomar borde tvingas sitta i karantän på 28.8k-modem ett år innan de får tillgång till snabbare internet. Jag tycker han är väl hård, 56k borde vara tillräckligt för att de ska förstå vårt lidande och vara tacksamma.

Internet var något av en hemlig klubb på den tiden. Inget Facebook där alla samt deras moster är registrerade. Jag har hört att de första internetleverantörerna såg en tydlig nedåtkurva i belastningen torsdagar klockan nio. Då kopplade alla nördar ner för att titta på Arkiv X.

Vad gjorde man då online innan sociala nätverk, bloggar eller ens Aftonbladet.se fanns? Vissa hängde på BBS:er. Jag var aldrig så häftig. IRC var mitt första och svåraste beroende, och jag är fortfarande fast. Jag har aldrig förstått varför folk slutade irca. MSN kom in i bilden och så tyckte alla att det räckte som kommunikationskanal. Jag håller inte med. Det som gör IRC är gruppsamtalet. Ingen press på att svara, man bara slänger sig in i diskussioner när andan faller på. Det är fint tycker jag och Facebook har blivit en viss ersättare men det känns inte lika tillbakalutat. Man kan, eller kunde innan det blev så glest med folk där, dessutom träffa nya människor på IRC. Vem träffar nya människor på Facebook? Inte jag. Men i och med detta att alla och deras mostrar finns på nätet kanske man inte längre känner ett behov av att skapa nya kontakter online?

Så betuttad är jag i webben att jag faktiskt jobbar med skiten. Jag minns hur det första fröet sattes. Det var en vinterkväll i nådens år 1996 och mellanstadiedisco i Viborgs bystuga. Jag låg hemma med svårartad förkylning. Förkrossad över detta faktum då min dåvarande förälskelse skulle till discot. Som tröst plockade jag upp senaste numret av PC för alla och läste en nybörjarguide till html. Jag är så glad Gustaf, att jag tvingades välja html framför dig den där kvällen. För lets face it, den kärleken har visat sig vara bra betydligt ståndaktigare.

Avslutningsvis en film, för ibland kan man behöva en reality check.

Min syster gnager på mig att jag ska blogga. Det är inte att be om lite! Ni får hjärtans gärna lämna förslag på ämnen, rubriker och företeelser ni vill läsa om. Jag kanske kan få lite inspiration av det. Till vidare: jag hittade den här enkäten på Bokhora som jag tyckte var lite intressantare än de brukar vara, di där enkäterna. Det går ut på att svara på frågorna med titlarna på böcker i sin bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Einsteins fru.

Beskriv dig själv
Bitterfittan.

Hur mår du?
Känslan man har.

Beskriv stället du bor på
I detta satans rum. A room with a view.

Vart skulle du vilja resa?
Mina drömmars stad.

Beskriv din bästa vän
Räddaren i nöden.

Vilken är din favoritfärg?
A clockwork orange. Röde Orm.

Hurdant väder är det just nu?
Kall eld.

Vilken är din favoritårstid?
Stjärnor och äpplen som faller.

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Vad betyder livet för dig?
Knitting vintage socks.

Hurdant är ditt parförhållande?
Jag är din flickvän nu. Never let me go.

Vad är du rädd för?
Pestens tid.

Dagens aforism
No one belongs here more than you.

Vilket råd skulle du vilja ge?
Gör vad du vill.

Hur skulle du vilja dö?
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Tidigt om morgonen.

Ditt motto
Skynda att älska.

Ett urval:

• McGuyver
• En av killarna i Denver the last dinosaur
• Casper i Arvingarna
• Joey i Huset fullt
• Jared Leto
• Nick i Backstreet Boys
• John Travolta
• Göran Gillinger
• Klimax och Taggen i Tre kronor
• E-Type
• Sully i Dr. Quinn
• Hela Just D
• Martin Dahlin
• Patrick Swayze (R.I.P.)
• Den yngre storebrodern i Ensamma hemma (Party of five). Otroligt glad att det inte var den äldre, dvs han som spelar röv-Jack i Lost
• Tror jag var lite kär i Parker Lewis i serien med samma namn
• Killkompisen i serien Clarissa… (ja jag inser att ni inte har en jävla aning! Clarissa-skådisen är samma tjej som spelade Sabrina tonårshäxan.  Lite trivia där.)
• Aladdin
• Mahoney i Polisskolan
• Skalman
• Den lilla killen i Baywatch

För min egen stolthets skull måste jag tillägga att samtliga av dessa förälskelser var överspelade när jag började på högstadiet.

Vilka tjejer var killar, och för all del tjejer också, kära i? Tror Eva Funck i Björne och Ika i rutan ligger bra till!

Min syster är utagerande, jag är introvert. Min syster säger vad hon tycker, jag är konflikträdd. Min syster har Grannasnäsan, jag har Eldhkranen. Min syster är taxichaufför, jag blir panikslagen vid tanken på att köra bil. Min syster bor i de dalska skogarna, jag i en betongförort. Jag är datanörden av oss, ändå var det hon som introducerade mig till IRC för 12 år sedan. Min syster är älskvärd, rolig och full i fan.

När hon gillade hästar låtsades jag också göra det. Jag lyssnade på hennes bandade Trackskassetter med New Kids on the Block, Kiss och Dia Psalma. När hon startade en blogg gjorde jag också det! Jag har alltid sett upp till henne.

Min syster fyller 29 år idag. Grattis Linda, jag önskar att jag alltid hade dig nära.

PS: Eftersom presenten blir lite försenad jag har satt ihop en playlist till din ära, så länge.

Jag har försummat den här bloggen den senaste tiden. Det finns inget värre än bloggar där folk skriver att de försummat bloggen. Den här bloggen är hemsk.

Jag har en fullgod anledning att försumma den här hemska bloggen. Jag har sagt upp mig och fått ett nytt jobb och en hel hög med nya ansikten och namn som ska paras ihop och memoreras, varav de flesta är Nils och Erik. Det är datorer som ska installeras och roller som ska hittas och i värsta fall spelas. Det är med andra ord mycket nu.

När jag går till mitt nya jobb passerar jag en biograf där de affischerar för filmen Flickan som lekte med elden. Jag har fått berättat för mig att dessa filmer och böckerna de baseras på är omåttligt populära, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Jag har inte sett filmerna, men jag har lyssnat på böckerna och jag har svårt att förstå detta. De är spännande, visst är de det. Utöver spänningen har jag svårt att hitta någon långvarig behållning. Att en bok är en sidvändare är inte alltid en kvalitetsgarant, snarare tvärtom. Att det är svårt att bara äta ett chips betyder inte att det är en hållbar och hälsosam kost på lång sikt. Vissa vill förklara böckernas popularitet med det starka persongalleriet. Den asociala datahackern Lisbet Salander är en så fascinerande och udda figur, menar man. Ursäkta, men plattare och ointressantare personporträtt än Lisbet Salander och Mikael Blomqvist får man leta efter!

Salander är svarthårig, piercad med perfekt kropp trots att hon bara äter snabbnudlar, eller kanske just därför? Hon är bisexuell, asocial, mystisk och hård. Ingen kommer henne inpå livet. Hon är datasnille. Hon älskar sex men hatar känslor. Hon har, och håll i er nu, fotografiskt minne! Nu kommer en spoiler men jag förutsätter att ni skiter i det. I slutet av en av böckerna gör hon och hennes hackerkompisar en kupp som gör henne ekonomiskt oberoende. Men självklart stjäl hon bara från de onda maffiakillarna! Hon är alltså ekonomiskt oberoende och köper sig en fet jävla våning på Mosebacke. Det låter som historierna man hittade på till sina Barbiedockor. En rolig grej är att när Lisbet googlar använder hon plustecken i sökningen. Man tycker att en sådan överlägsen hjärna borde veta att plustecken i sökningar gjordes oanvändbara ungefär när Altavista gick i graven!

Hur som helst, den enda som lyckas komma Lisbet Salander inpå livet är förstås supermannen Michael Blomqvist. Jag minns inte hur hans utseende beskrivs, men han måste vara något adonisliknande eftersom samtliga kvinnor i boken fullständigt vräker sina vaginor över honom. Gamla som unga, ingen kan motstå hans utstrålning. Han är ett typexempel på när en författares privata fantasier tillåts ta lite för stor plats i historien.Vad Stieg Larsson inte verkar ha förstått är att den personen man faktiskt är oftast är mycket intressantare än den man skulle vilja vara. Någonting jag själv endast har förstått på ett intellektuellt plan, det är svårt att få hjärtat med på noterna. Perfekta personer är ointressanta på samma sätt som utopier är ointressanta.

Jag ber om ursäkt för mitt senaste inlägg, det var som Jim så korrekt påpekar att gå över gränsen. Vi återgår nu till bloggens vanliga, seriösa agenda. Nämligen min traumatiska barndom.

Jag älskade den här serien som barn, Denver the last dinosaur. Kan det BLI mer 80-tal? En grön dinosaurie med rosa solglasögon som väcks till liv i “nutid”, där han spelar elgitarr omgiven av neonskyltar i regnbågens alla färger. Noterade ni Polaroidkameran i klippet? Jag tror på fullaste allvar att det var det här introt som födde min fascination för Polaroid som håller sig kvar ÄN IDAG. Vi prenumererade på barnfilmer från ett företag som hette Video Pocket Klubben (japp, särskivningen ingår!). Deras repertoar bestod av förrutom Denver pärlor som Det var en gång… Rymden (från skaparna av En cell-sam historia), He-man, Super Mario Bros Super Show och diverse obskyr barnanime som Sandybell och Lady Oscar samt en salig blandning tjeckiska, ungerska och kroatiska barnfilmer ingen någonsin hört talas om. Tror även det var från den här klubben vi beställde vår enda tv-spelskonsol, en Famicomklon av märket Hitex. Den såg ut såhär:

Hitex

Problemet var att efter vi beställt den med några tillhörande likaledes piratkopierade spel var det lögn att hitta flera. För det första var utbudet av Famicomkassetter inte precis dignande i Orsa socken, och för det andra visste jag inte ens vad Famicom var på den tiden. Vi fick leva på kredden av att vi hade Super Mario Bros 3 lång före alla andra, och det var inte precis kattskit när man var sex år ska jag säga er! Jag minns till och med att Magnus Hansson, denna eviga Magnus Hansson, ifrågasatte sanningshalten i mina ord när jag hävdade att jag hade det. Otacksamheten i att ligga i framkant!

Innan jag åkte till Japan för ungefär två år sen var jag hemma i Viborg och rotade igenom mormors källare på jakt efter denna maskin, utan resultat. Planen var att återta den och köpa fan så jävla många Famicomspel i Tokyo att jag äntligen skulle känna någon sorts retroaktiv revansch mot den, såhär 20 år senare. Jag hittade den alltså inte och det grämer mig. Som det grämer mig.

Här kommer ett inlägg med otroligt hög töntstämpel. Det blir lite som i bloggarnas barndom när alla bara skrev om så intressanta ämnen som SINA KATTER. Med anledning av att Conny i nästa vecka ska iväg på kurs i Säffle eller Kristianstad eller liknande intetsägande ort och få sig ett mästarbrev (tryckarnas motsvarighet till att levla upp) och jag då ska bo i hans lägenhet för att se till katterna kommer här en presentation av dem.

Maja

Det sägs att Maja är extra kelig på måndagar. Det är alltså dagen efter att jag spenderat hela helgen tillsammans med dem och Conny i Norrtälje. Hon verkar leva i illusionen av att Conny och hon är ett par och jag bara nån scandal beauty, för att använda mammas uttryck, som kommer på helgerna och förlustar sig med hennes äkta man. Självklart blir hon lättad när vardagen kommer och hon återtar sin rättmätiga plats vid hans sida!

Maja som liten

Med undantag för måndagar är Maja inte speciellt sällskaplig. Hon finner ett lätt obehag inför beröring och tvättar sig maniskt bara man petat henne på tassen, den lilla divan. Men vi har skaffat ett hemligt supervapen mot detta beteende, en kattborste. Divig som hon är kan hon inte motstå lockelsen i nyborstad päls, om än motvilligt. Hur kan man tycka om en sån surkart, kanske ni undrar nu? Jo, det ska jag berätta. Maja är ofattbart gullig. Hon är randig med vita tassar och har stora jävla ögon i ett annars litet litet ansikte. Självklart är hon medveten om detta, det är väl därifrån divalaterna kommer kan jag tro. Vi är bägge lite olyckligt kära i Maja kan man säga.

Maja misstycker

Maja jamar inte mycket, men hon berättar gärna när hon misstycker genom att skälla. Att misstycka är det Maja gör mest. Hon misstycker mot att det flyger skator förbi fönstret, hon misstycker när man öppnar micron, nyser eller ställer till annat oväsen. Vi kallar det att hon skäller, det låter ungefär såhär: kekekeke.

Maja som riktigt liten

Måns

Måns är Majas lillebror. Det finns de som hävdar att katter är intelligenta och kloka varelser som gör som de vill på ett självständigt sätt. Dessa människor har uppenbarligen inte träffat Måns. Maken till pipig mammagris har världens sällan skådat! Intelligensen lämnar även den en del att önska. Han kommer på ett elegant sätt undan med detta genom att vara sanslöst kelig. Djur är enligt mig härligare ju dummare de är. Mina föräldrars hund Moa är ett utmärkt exempel på motsatsen. Hon är så smart att hon har skaffat sig en attityd! Ingen gillar en besserwisser, Moa! Nej, ögonen ska helst stå i kors i huvudet, då är djur som mest älskvärda.

Måns är även svartsjukt till sin läggning. Om Maja äter måste det förhindras! Om Maja ligger i knäet och blir klappad måste han tränga sig emellan! Om Maja ligger för sig själv och sover lägger hans sig helst OVANPÅ henne, för att liksom mästra henne.

Måns ligger ovanpå Maja

När Måns kom till oss såg han inte mycket ut för världen. Ett liten svart dammtuss med frissig päls. Han var ganska ful faktiskt. Pälsen är fortfarande inte lika högblank som Majas, men han har blivit riktigt stilig och panterlik med tiden. Underligt med tanke på att hans pappa Kruse är resultatet av en korsning mellan katt och tjur. Så det kan bli!

Måns som kattunge

Jag har ju på senaste tiden varit inne mycket på att fota analogt och svartvitt, men mina Flickrfavoriter skvallrar om en stark kärlek för blaskiga och gröntintade färgfoton. Dessa har jag lärt mig är cross processade. Cross processing kallas det när man framkallar vanlig färgfilm med kemikalierna för diafilm eller tvärtom. Detta ger upphov till udda färgnyanser och oskarpa kontraster, en estetik som jag är helt såld på för tillfället. Nu är det ju lite svårt att åstadkomma cross processing den gamla skolans väg men det går minst lika bra med Photoshop. Är det fusk? Jag vet inte, så länge resultatet blir snyggt tycker jag att alla medel är tillåtna. Efter en enkel googling hittade jag den här guiden. Resultaten syns här nedanför. Bilderna blir större om man klickar på dem, det kan jag rekommendera!

Helena & Maria - Före

Helena & Maria - Efter

Amsterdam - Före

Amsterdam - Efter

Jag - Före

Jag - Efter

Jag - Före

Jag - Efter

Linda - Före

Linda - Efter

Det enda man ändrar är kurvor och färgnyanser i bilden. Ett enkelt grepp som ger ett coolt och effektfullt intryck tycker jag. Man kan förstås finjustera hur mycket man vill för ännu finare effekt. Det här gjorde mig sugen på att lära mig mer om hur kurvor i Photoshop egentligen funkar och vad man kan göra med dem.

1. Kläm på avokadon.
2. Tryck med fingret på din panna. Om avokadon känns så här är den omogen.
3. Tryck med fingret mot din kind. Om avokadon känns så här är den övermogen.
4. Tryck med fingret mot din näsa. Om avokadon känns så här är den perfekt!

Hoppas detta gör era liv lite lättare!